Dagens chock

Fick dagens chock av optikern idag. Jag behöver nya glasögon har börjat sett lite dåligt den senaste månaden. Sedan mina förra glasögon för 3 år sen har synen försämrats med 1 dioptri på varje öga. Det är mycket. Jag var halvblind redan förut. Lägg till kraftiga brytningsfel på båda ögonen och åldersförändringen som kom som ett brev på posten. Sen är ögonen torra så han rekommenderade ögondroppar för att inte få skador på hornhinnorna.
Men det som chockade mig var priset på glasen. 8 800 kr för bara glasen sen tillkommer bågen 1 500-2 500 kr beroende på vem jag väljer. Sanslöst. Men jag behöver dem.
Så med de problemögonen är det tur att jag har starka tänder iaf så jag slipper lägga en förmögenhet på dem också.

Låg energinivå

Har samma energi som ett urladdat batteri. Jag sover dåligt på nätterna så gå och lägga sig före två är ingen id`e. Jag håller kanske fortfarande på och vänder tillbaka dygnet från nattjobbet förra veckan. Vad vet jag.

Igår åkte jag ner lite ytterligare i den mentala orken. En av Mina Människor i La Familia förlorade sin mamma. Jag hittade inga ord till henne. Men min egen sorg kom fram igen. Satt där och lyssnade med tårar i ögonen när hon säger - Urban har fått symptom igen.
Jag kände paniken komma igen. NEJ NEJ NEJ. Det får inte hända. Så jag målade Fan på väggen och föreställde mig det allra hemskaste av hemska. Tills jag pratade med Marita. Det är ingen fara med Urban han sjukskrev sig sista nattskiftet för att han inte mådde bra. Han har fått olika symptom som att närminnet sviktar, yrsel och ett ben krånglar bl a. Men hon betonade att han är inte sjuk. De ska på en hjärnröntgen nästa vecka som tur är.

Så det är nu när energin inte finns som viljan och stönigheten måste komma fram. Annars skulle inte jag gå ur sängen utan ligga kvar där med täcket över huvudet. Istället masar jag mig upp. Packar träningsväskan och drar till gymmet. Allt för att lämna den fula verkligheten utanför ett tag.
Tur att jag är stönig.

Psykopatvarning

Blev uttråkad av att sitta i soffan, hur nu det kan vara möjligt. Söndag är min lata dag. Men idag blev jag alltså uttråkad. Fick för mig att städa kylskåpet. Bakterierna har ju fest därinne och bara väntar på att jag ska öppna dörren. Jag vill inte bli bakteriemat.
Efter lite torkande och diskande var kylskåpet rent och skinande. Ställde tillbaka maten, syltburkarna och konservburkarna på rad. Tittade in i mitt vackra kylskåp. Då det slog mig....Om nån tittade in i det skulle de tro att det är en psykopats kylskåp. Allt står på rad med etiketterna vända utåt. Olika typer av livsmedel samlade tillsammans i grupper. Det enda jag inte gjort är att sortera maten i alfabetisk ordning. Borde jag se varningstecken???

Sover sött

The only thing worth stealing is a kiss from a sleeping child. 
Joe Houldsworth

Inte dö nyfiken

Det har varit en bra dag. Började den med ett spinningpass. Det andra den här veckan och knät höll på båda passen.

Har varit hos lilla systern och ätit räksmörgås. Snosat bebis. Jag har blivit gudmor till lilla Irma tillsammans med faster Anne-Beth. Jag ska ledsaga henne in i det kristna livet. Nu kommer det inte att bli så mycket av det eftersom jag är en hedning. Så min tolkning är att jag ska ledsaga henne i livet. Finnas där för henne i med- och motgångar. Hjälpa henne bli den människa som det är meningen att hon ska bli. Vara hennes vän och mentor. Finnas där för henne och ge henne vägledning. Framförallt ska hon veta att jag alltid finns där. Alltid nära. Jag svingar mitt magiska spö och ger henne en förtrollad kväll på slottet. Ger henne ett magiskt, rikt liv fyllt med minnen. En fantastisk resa. Jag vill lära henne att ta tillvara varje dag. Aldrig ångra det hon gjort bara det hon aldrig gjort. Inte dö nyfiken. Det är vad jag kan ge Lillan.

Stegräknaren

Hade stegräknaren på mig idag. Var lite nyfiken hur mycket jag går på jobbet. Så jag satte på mig den strax före 7 när jag började. Sprang runt som ett skållat troll under dagen. Tog av mig den när jag lämnade posten strax efter 16.
Det blev 11 025 steg. Lite mer än jag trodde faktiskt. Men jag har fått min motion för idag så nu kan jag sitta i soffan hela kvällen och äta praliner.

Jag är någons solsken

Jag har ungefär 20-25 min med bil in till stan. Jag hinner tänka mycket under den tiden. Idag när jag åkte in till gymmet för ett styrkepass var det 2 tankar som fastnade.

Jag läste min vän Carros blogg under veckan som gick. Hon skrev bl a om mig. Hur jag är som hennes syster och hur jag finns där även om jag ibland försvinner in i min rosa fluffiga värld. Hur jag är sprudlande glad och ger henne energi. Att jag är hennes solsken.
Jag är någons solsken...det är stort. Carro och jag träffas inte regelbundet vi jobbar på olika tider och vi tränar på olika tider. Då blir det desto bättre när vi väl träffas. Men även när vi inte ses så ger Carro mig glädje bara genom att jag tänker på henne. Hon ger mig positiv energi och hon ger mitt liv solsken. Även om jag får henne att gråta....men det var visst glädjetårar.

Den andra tanken gällde min träning. Jag tyckte att jag varit lat den här veckan. Antingen har jag blivit en träningsnarkoman eller så är jag helt enkelt sjuk i huvudet. Jag har gjort
ett 75 min spinningpass
ett corepass
3 styrkepass.
Å jag känner mig lat. Men hallå...det är ganska bra. Men på nåt sätt ser jag det inte som träning om jag inte är på spinning. Fast jag är glad att jag kommit igång med styrkan.

Jag har varit hos naprapaten igen. Får hoppas att knät snart är bra så jag orkar minst 2 pass spinning per vecka. För det är spinningen som är kul. Med rätt instruktör är det ren njutning.

Veckan som gick

Den här veckan kom och gick som alla andra veckor.

Lillan
Jag har varit kaffetant. Varje eftermiddag har jag åkt till sjukhuset med kaffe och kakor. Dragit fram det rostfria rullbordet och dukat upp. Det har varit lite av min terapi att se Lillan varje dag och hennes framsteg. Nu har hon fått komma hem och växer och frodas.

Träning
Spinning 75 min, corepass och spinning 45 min tycker jag är ett helt OK resultat för veckans träning. Jag har varit hos naprapaten med det onda knät. När jag spinnar sitter det en liten elaking och sticker knivar i utsidan av knät. Händer när jag sitter ner och trampar. Ställer jag mig upp eller går av cykeln förvinner det. Naprapaten sa att det låter som ett "löparknä" och jag håller med. Jag brukar sätta en diagnos på mig själv innan jag går iväg med nåt ont ställe. Senan som löper från sätet ner till fästet i knät är spänd. Likaså musklerna. Senan skaver mot benet och slemsäcken som ska skydda mot detta blir för hårt sammanpressad. Så jag har en idrottsskada, det trodde jag aldrig skulle hända. Men så bra form som jag är i nu var det längesen jag var i. Idag på spinningen kändes ganska OK ingen jättesmärta men lite obehag. Så den elake med knivarna har flyttat men lämnat kvar sin kusin. Den lille obehaglige. Fast en behandling till så flyttar han också förhoppningvis.

Vänner & Familj
Corepass med gudinnan. Födelsedagskalas för älskade Erica och tacokväll med Marita och Urban. Tankarna och samtalet gled in på vår jobbiga höst. Vårt sätt att bearbeta. Vi pratade om att vara där för varann. Hur gör man det. Det är så lätt att säga -Jag finns här. Men att verkligen finnas där både i ord och handling. Ja det är svårt och många gånger känner jag mig otillräcklig. Jag får hoppas att Mina Människor vet att jag finns där. Att jag gör mitt bästa. Att jag försöker. Jag får hoppas att jag lyckas.