Ann tycker inte om kyla

Jag tycker inte om vintern. Den är lång, mörk och det är kallt. Jag tycker verkligen inte om kyla. Vill inte gå ut över huvudtaget. Spelar ingen roll om solen skiner och himlen är klarblå. Jag försöker undvika att gå ut. Men ibland är jag tvungen, t ex när jag ska till jobbet. Precis som i morse.

Satte mig i bilen och åkte iväg. När jag nästan kommit de fem km till stora vägen upptäcker jag att temperaturmätaren slår i taket. Det är bäcksvart ute klockan är 05.30 och det är 20 minusgrader ute. Ann är ingen glad kicka.

Jag stannar, öppnar motorhuven. På nyckelknippan har jag en liten, svag ficklampa så jag såg lite. Kollade glykolen. Det fanns och jag misstänkte en ispropp. Bilen fick svalna och jag började åka hemåt. Bilen blev varm, jag stannade, bilen fick svalna och så började allt om igen. Gång på gång. Tillslut kom jag hem. Genomfrusen. Bytte bil och åkte till jobbet och kom en timme sent. Jag hade ringt och pratat med lagledaren tidigare på morgonen och när han kom fram till mig så var det lika bra att varna honom. - Jag är grinig idag, sa jag och efter det fick jag vara ifred. Hade blivit placerad på ett ställe lite i skymundan där jag kunde sysselsätta mig själv. Jag gjorde väl minst skada där :)

Jag klarar av mörket men det är kylan som tar knäcken på mig. Ann tycker inte om kyla.

30 dagar av 100 gjorda :)

Då har det gått 4 veckor av de 100 dagarna. Maten är det lite si och så med. Några små förändringar har jag ändå gjort.
Frukosten är min svåraste utmaning men har lyckats göra lite ändringar. Slutat äta tekakor, limpa och Hönökaka. Jag har kommit fram till att tunnbröd funkar för mig. Fylld med sallad, gurka, skinka och brie. Det blir mindre mängd bröd och är en frukost som jag klarar av att äta klockan 5 på morgonen.
Jag har dragit ner kolhydraterna och äter mindre portioner.
Den största framgången är hur mycket jag minskat sockerkonsumptionen. Det sanslösa sötsuget är borta. Jag äter fortfarande godis och kakor men har begränsat mig. Jag kommer inte att förbjuda mig vissa livsmedel för det funkar inte i min hjärna. Så om jag blir sugen på choklad så kommer jag att äta choklad. Men just nu har jag inget behov av det.

De här förändringarna har även gett resultat.
- 1,2 kg
- 4 cm i midjan
- 4 cm runt magen
- 2 cm runt stussen
Så jag kommer att kämpa på för att få bättre resultat.

Träningen fungerade hur bra som helst förra veckan och fungerade inte alls den här veckan.
Huvud och kropp utkämpar strider varje dag. Den här veckan har kroppen vunnit. Det funkar inte alltid och ibland kommer livet och verkligheten ikapp.

100% gnäll

Det har varit en jobbig vecka.
Både känslomässigt och kroppsligt.
En del saker vill jag inte prata om. Sen har jag lilla Irma som gör allt för att skrämma livet ur sin moster. Den här veckan åkte hon ambulans med blåljus till akuten. Fick kramper och slutade andas. Hon sov lugnt när jag kom till sjukhuset. Doktorn trodde det var en feberkramp. När jag träffade i helgen tultade hon runt som vanligt. Jäkla skitunge att skrämmas så.

Var hos en naprapat för allt det onda. Problemen i ryggen är inte ischias utan kommer från ländrygg, bäcken och säte. Axeln som jag rehabtränar har blivit sämre och spridit sig ut i skuldran och ner i bicepsmuskeln. Där kommer visst problemen från nacken. Har aldrig haft kramp där förut men nu händer det oftare än jag kan hålla räkning på. Vaknar även på nätterna av kramp.

Träningen har funkat bra den här veckan. Orkar inte ta ut mig fullt ut och kör med lätta vikter. Men jag tränar iaf.

100 dagar är en kamp. Jag äter rätt och jag tränar men inget händer på vågen. Ska mäta mig nästa vecka så får jag se om nåt har hänt.
Med allt jobbigt som hänt den här veckan har inte styrkan funnits att motstå sötsaker. Kanelgifflar, chokladbollar, jonaskakor och kladdkaka har försvunnit ner i ett hisnande tempo. Får tjura till mig och hålla ögonen på målet så löser sig nog sötsaksbiten.

Oj!!!! Det här inlägget blev gnälligt. Men jag är trött, nere, har ont och orkar inte vara positiv. Just nu. Men jag är snart tillbaka.

Tralala

Tralalapiller is da shit.
Det onda är lite bättre. Jag var nervös att ta första tabletten. Trodde jag skulle bli helt väck och verkligen gå in i dimman. Men inget hände mer än att jag blev lite slö. Varför ungdomar tar det som partydrog och varför det kallas tralalapiller förstår jag faktiskt inte. Du får mer rus i huvudet av en Bacardi Breezer.