Grinig tragisk mupp

Jag är för social fick jag reda på idag i mitt lönesamtal. På de flesta arbetsplatser är social kompetens en bra egenskap, men inte på min. Där drar det ner betyget. Att vara social betyder för mig att vara glad och positiv, se mina arbetskamrater och säga några vänliga ord. Göra stämningen på arbetsplatsen så bra som möjlig. Skratta och ha kul.

Självklart pratar jag mycket, men jag jobbar samtidigt. Simultankapacitet. Det spelar ingen roll att jag är duktig, effektiv, kommer i tid och har låg sjukfrånvaro. Jag är ju för social, det bara måste ju straffas, glada, positiva människor går ju inte att ha på en arbetsplats. Men visst, jag kan sluta att vara glad och gå runt som en tragisk mupp. Jag har inga problem med att bli tyst och sluta prata med mina arbetskamrater. Jag kan även bli bitter, gring och gnällig och för att krydda det hela lite extra kan jag även bli spydig och otrevlig. För Gud förbjude att det finns sociala människor som försöker vara positiva på arbetsplatsen. Så hädanefter kommer jag inte att svara på tilltal, inte prata med nån. Vara grinig, sur och tvär som ett skogstroll, precis tvärtom mot vad jag är idag. Då är jag ju iallafall INTE för social. Men herrejäklar vilka höga betyg jag kommer att få.

Godag

Idag har det varit en riktig godag. Inga krav, inga måsten. Den började egentligen redan igår med ansiktsbehandling. En sanslöst skön lyx.

Igår vann jag två biljetter till Kraftdagen. Inspiration med Björn Starrin och Olof Röhlander. De pratade om hur vi mentalt skapar våra liv.

Björn Starrin är en kille utan mål utan han har en massa delmål och ett delmål leder till ett annat delmål. Hur viktigt det är att ibland våga...att vara modig. Inte göra det alla förväntar sig, utan göra det som känns rätt för just dig. Lev i nuet och var närvarande.

Jag har inga stora mål, jag har mer drömmar än mål. Jag har te x inga mål med min träning. Jag vill inte cykla Vätternrundan eller åka Vasaloppet. Jag vill inte vara med i tävlingar alls. Jag vill bara njuta av träningen och må bra. Jag har en dröm att få åka till ett varmare ställe på träningsresa, men det är inget mål, det är en dröm. Jag är en drömmare.

Det jag bl a fick med mig av Björn kommer från en dikt av Karin Boye

Nog finns det mål och mening i vår färd-

men det är vägen, som är mödan värd

Precis så har jag resonerat ibland

Det är resan som är målet

Olof Röhlander var en kul prick. Varje dag ovan jord är en bra dag. 
Han pratade om mental träning med både allvar och humor. 
- Det blir alltid som man tänkt sig. 

Jag skrattade så jag grät när han pratade om hur människor beter sig och han beskrev mig, mitt i prick.

Han hade rätt i så mycket och det fanns tankeställare. Hur vi ofta hamnar i negativa tankespiraler. Det gick inte förra gången så varför skulle det gå nu. Redan innan vi provat har vi bestämt oss för att det inte kommer att fungera.

Efter föreläsningarna var det dags att rusa mot Filmstaden och den nya Bondfilmen. Det var så längesen jag var på bio att jag inte kommer ihåg vilken film jag såg.

Bond var iallafall mycket sevärd.

Hungriga som tusan hamnade vi tillslut på Vedugnen och åt pizza. Gött med lite mat i magen.

En lång dag med många skratt och intryck. En riktig godag. 

Upp och ner

En jobbig vecka är äntligen snart slut. Mycket upp och ner, både i kropp och själ.

Kroppen känns sliten. Jag har börjat få ont där i höger nederkant av magen som ska undersökas. Men även ner mot ljumsken och upp mot revbenen. Inga jättesmärtor men mer än jag hade för en vecka sen. Magen är svullen och uppblåst och jag känner mig plufsig. Jag har vaknat några nätter med magsmärtor, som tur har de gått över på nån minut.
Tisdag kväll fick jag brevet med en tid för datortomografi redan på torsdag kväll. Så skönt tänkte jag, så fort det gick. I kallelsen jag fick stod den lilla meningen.... Om du äter Metformin kontakta remitterande läkare. Fick tag på läkaren på torsdag morgon. Nej, nej, nej sa han den tiden måste du avboka. Du måste göra uppehåll med Metforminet i 3 dagar. Tänk så lätt det hade varit om det hade stått i remissen till röntgen att jag äter Metformin så de kunde ha gett mig en tid lite längre fram.

Själen känns sliten. Mammas årsdag, inställd röntgen och oro över vad som är fel tar på humöret och jag har märkt att jag har dragit mig undan till min egen värld. Jag har gått och muppat runt på Posten och dragit mig undan de andra lite grann.

Träningen fungerar sisådär. Jag har kört två pass spinning den här veckan. Jag är stolt över mig själv att jag inte ger upp när det är tungt och kroppen inte svarar som jag vill. Orken finns inte där att köra fullt ut så just nu lyssnar jag på kroppen och kör efter min förmåga. Bättre att sitta där och trampa långsamt än inte trampa alls.

Mina Människor har jag haft kvalitetstid med under veckan. På torsdag träffade jag Karin för lite shopping och god mat på restaurang. När jag väntade på henne i Mitt i City kom en tjej fram och bjöd på Fairtrade choklad. Jag tog en bit och helt plötsligt var jag den 500:e fikaren och jag fick ett kaffepaket och 2 chokladkakor. Det lönar sig att få vänta inbland.
Fredagkväll var jag och älskade Erica på spinning. Hennes första någonsin. Jag är så glad att hon vill umgås med sin moster. Vi har så kul ihop.
Lördag var det dags för ajaj massage. Rena tortyren...skit vad ont det gör. Men det känns gött efteråt. Lördagkväll träffade vi Marita och Urban. Bara myste ihop. Åt gott och badade badtunna. Satt i det varma vattnet i flera timmar tills fingrarna var som russin. Regnet gjorde ett uppehåll och vattnet var perfekt varmt. Det var helt lugnt och kolsvart runt oss. Ingen stress. Jag och Marita satt och småpratade och bara njöt. Hela kroppen slappnar av och blir gött slö.

Så även om det var mycket gnäll i början så har veckan inte bara varit jobbig. Tack vare Mina Människor

The Dash

by Linda Ellis copyright 1996

I read of a man who stood to speak
at the funeral of a friend.
He referred to the dates on her tombstone,
from the beginning…to the end.

He noted that first came the date of her birth
and spoke of the following date with tears,
but he said what mattered most of all
was the dash between those years.

For that dash represents all the time
that she spent alive on earth.
And now only those who loved her
know what that little line is worth.

For it matters not, how much we own,
the cars…the house…the cash.
What matters is how we live and love
and how we spend our dash.

So, think about this long and hard.
Are there things you’d like to change?
For you never know how much time is left
that can still be rearranged.

If we could just slow down enough
to consider what’s true and real
and always try to understand
the way other people feel.

And be less quick to anger
and show appreciation more
and love the people in our lives
like we’ve never loved before.

If we treat each other with respect
and more often wear a smile,
remembering that this special dash
might only last a little while.

So, when your eulogy is being read,
with your life’s actions to rehash…
would you be proud of the things they say
about how you spent YOUR dash?

Copyright Linda Ellis
www.lindaellis.net
www.thedash.net
www.thedashmovie.comALL RIGHTS RESERVED

Ord som värmer

Hej gumman!
Läste din blogg nyss, ville skicka dig en stor kram  Förstår att sista tiden varit/är tung. Hoppas läkarna får ordning på dig snart, så du kan börja återhämta dig. Underbart o läsa om dina människor o balsam för själen, så är det ju verkligen. Du är grym som kör på som du gör, hoppas dock du tillåter dig vara "svag" ibland, det är okej vettu. Ibland måste man släppa på guarden o bara få vara. Sen studsar man tillbaka när man själv är redo. Jisses, jag trodde du var 38 år?! 
Du är en sån där människa som sprider glädje kring sig bara med din närvaro. Jag hoppas idag bitterljuv som den säkert är, även kan skänka en del glädje i form av underbara minnen med er mamma  Tycker du är en fantastisk person, liksom din syster!! Stor kram...ville bara säga att jag tänker på dig.

Tack så mycket. Orden värmer hjärtat

9 år

6 oktober 2003, jag fyllde 35 år och pappa körde in mamma till sjukhuset för sista gången. Hon somnade in idag för 9 år sen omgiven av de hon älskade och som älskade henne.
Det sägs ju att det ska bli lättare med tiden och det stämmer kanske. Men saknaden försvinner aldrig. Det finns så mycket som vi aldrig hann med. Så mycket vi gjorde tillsammans som jag inte har gjort sen mamma dog.
Ibland önskar Knyttet att hon var 5 år gammal och fick krypa upp hos sin mamma.
Vem ska trösta knyttet med att säga ungefär:
På natten blir det hemska mycket värre än det är.

Hälsan

Jag har förstått att många är oroliga för hur jag mår. Jag ska försöka förklara.

Jag har under en längre tid haft perioder med illamående, kväljningar och diarre. Det har varit lite si och så med matlusten men jag har lyckats peta i mig lite näring iallafall.
Periodvis har jag varit otroligt trött och sovit extremt mycket. Jag har också känt mig helt orkeslös när jag bl a tränat spinning och jobbat.

Naturligtvis har jag haft förklaringar till varför jag mått som jag gjort.
En biverkning av Metformin som jag äter för diabetes är illamående. Jag jobbar mycket just nu så naturligtvis är jag trött. Det här var min verklighet ända tills förra fredagen.

Jag var på vårdcentralen på en helt vanlig kontroll hos diabetessköterskan. Doktorn var med och vi pratade om mina symptom. Hon undersökte magen och klämde och kände och allt gick bra ända tills hon kom till höger sida, nästan nere vid ljumsken gjorde det ont när hon tryckte. I rummet bredvid satt en kirurg som hon rådfrågade. Han kom in och klämde och tryckte och han tyckte att jag skulle få en remiss till akuten för att träffa en kirurg. Misstänkt blindtarmsinflammation.

Så jag åkte till akuten och fick ett rum ganska fort. Sen väntade jag. Sitta ensam i ett kalt sjukhusrum en fredagkväll är ju inte speciellt rockigt. Roligare går det att ha.

Kirurgen kom, klämde o tryckte. Ingen blindtarm. Men det kan vara tjocktarmen eller livmodern. Hon tyckte också att hon kände vätska i buken. Jag väntar nu på en tid för magröntgen. Så nu lever jag i väntan.

Jag tror att det är tarmen pga illamåendet o alla de andra symptomen. Jag känner också ett obehag på högersidan nere vid ljumsken. Diffusa smärtor som kommer och går.
Jag har inbillat mig att jag har en ficka på tarmen, inflammation i tarmen och när jag mådde som sämst hade jag cancer. Längtar efter att de ska hitta nåt fel så jag kan bli behandlad och få orken tillbaka.

Jag hänger i med träningen. Det är tungt och då menar jag plågsamt tungt. Men jag hänger i. Jag försöker komma iväg 2 gånger i veckan. Jag mår bra av det efteråt.

Så ser statusen ut just nu, jag hoppas på det bästa.

Tack alla ni som bryr er, det värmer.
Kram

Min dag

Idag har det varit min dag. Ett år äldre men hellre det än alternativet.
Firandet började egentligen redan igår. Jag och Nina var och såg Henrik Fexeus show. Rolig och underhållande. Efteråt lite mat på Fontana di Trevi. Jag älskar att göra saker tillsammans med min syster. Det är riktig kvalitetstid.

Så idag var det min födelsedag. Min dag. Jag försöker alltid göra den lite speciell. Idag blev det oljemassage på Du1 och tapas på Pace med Mina Människor. Mysigt att bara träffas och vara tillsammans. Jag älskar verkligen Mina Människor. Nu kunde tyvärr inte alla vara där, men de finns alltid med i hjärtat.

Jag har gått igenom en tung period och den är inte över än. Så tillbringa tid med älskade är som balsam för själen. Jag behövde det och jag behövde kramarna. Jag behöver Mina Människor.
Kram