Jul & ditt & datt

Idag är det julafton, en av mina favoritdagar förutom min födelsedag och midsommarafton :)
I år har jag lagat min del av julbordet från grunden. Det är konstigt, jag som inte tycker speciellt mycket om att laga mat, älskar att laga julmat. Jag har lagat våra klassiker; löksill, gravadsill, favoritsill, senapssill och årets nyhet citronsill. Chiliräkor, laxcevice, gravlaxsås, romsås, hjortronsås till den varmrökta laxen och gravad lax. När jag skivat upp den gravade laxen använde jag de "fula" bitarna och hackade fint blandade med en massa gojs och gjorde laxtartar. Årets andra nyhet är Pulled pork, riktigt gott men inte exakt som jag vill ha det så nu ska jag skriva om receptet och göra smakerna lite lättare. Istället för den ketchupbaserade glazen funderar jag på honungsglaze eller kanske en äppelglaze. Men i år lättar jag upp smaken med en äppelsås. Jag kokade äpplen i sockerlag med citron. Blandade creme fraiche med rödlök, kryddor, lag och blandade i de kokta äppelkuberna. Så jäkla gott.

Jag har jullov, riktigt skönt att få lite ledigt. Det är så kul i skolan, klassen är jättebra och det går tokbra för mig. Jag är själv glatt överraskad över mina tentaresultat. 56p av 63 på första latintentan, 56p av 60 på grammatik tentan, 95 av 96 på anatomitentan om rörelseappareten, VG på hemtentan i Kommunikation och VG på inlämningsuppgifterna. Jag är sjukt nöjd med mina resultat om jag får skryta lite :)
Jag känner att jag hittat rätt. Om någon är intresserad av utbildningen hör av dig så fixar vi så du får komma på studiebesök till klassen.
Jag har varit på praktik på en vårdcentral och var mycket i receptionen. Stötte på så många olika typer av människor de glada, de trevliga, de halvgriniga och de som var helt rabiata. En del passerade i den grå massan och några ömmande finns kvar i minnet. En vän till mig sa att jag måste släppa tanken på dem annars går jag under. Bra råd för det går inte att rädda alla, hur gärna man än vill. Kollegorna var suveräna och sista dagen på praktiken säger en av dem till mig - Det har varit så kul att ha dig här, man blir så glad av dig. Värmande ord.

Nu ska laxcevichen blandas och vi ska åka till Nina och fira jul med Mina Älskade Människor.

Jag önskar Er alla en riktigt God Jul med mycket god mat och underbara människor precis så som julen ska vara i min värld.

Julkramar Ann

Nervärderad, censurerad och hotad

Jag har gillat en sida på FB som handlar om träning och hälsa. Men sidan bedömer visst mina inlägg som så otrevliga och stötande så av 3 svar som jag skrivit har 1 blivit raderat och efter det senaste blev jag hotad med blockering. Nu är jag kanske hemmablind och kan inte se det otrevliga. Så ni kanske vill hjälpa mig att inse vilket elakt och negativt troll jag egentligen är.

Vilken sida det gäller är inte viktigt så jag kommer att kalla den för Sidan och i citatet från dem har jag bytt ut namnet mot Sidan.

Det här är det hemska jag skrivit.....

A. Jag svarade på citatet

"En människas hälsa kan bedömas efter om hon tar två trappor eller två piller i taget"

Mitt svar: "En del människor behöver 2 piller i taget för att ha någon hälsa överhuvudtaget."

Jag äter själv medicin mot en sjukdom som till stor del är ärftlig. Den går att hålla i schack men kost och motion men det finns alltid där. Den är heller inget som jag kan rå för att jag fått då den är autoimmun alltså kroppen bryter ner sina egna vävnader. Men jag kan ta 2 trappor i taget för min hälsa är ändå bättre än många som inte tar medicin. Så jag tyckte att inlägget var nervärderande. Enligt Sidan så är det här ett peppande citat. Mitt inlägg bedömdes som så stötande och negativt att det raderades.

B. Det är många admins inblandade minst 4 st kanske fler. Skriver Sidan allmänna inlägg så är det inga problem vem som skriver dem men när någon skriver "jag har satt några...." utan att underteckna så är det naturligt för mig mig att undra: Vem är jag?

Jag skrev : "Vem är "jag" som skriver inlägget? Inte lätt att veta med alla sidekicks som är med. Ni kanske kunde underteckna inläggen med namn."

Svaret: "Då "Sidan" bedrivs av flera administratörer räcker det med signatur "Sidan". Vidare vill jag påpeka att det här är en frivillig "Sida", som ska bedrivas i en positiv anda. Härinne peppar vi varandra och delar med oss av vära egna erfarenheter. Vi undanber negativa inlägg och personliga påhopp. Vid upprepat sådant beteende kommer aktören bli blockerad från sidan. Vänliga hälsningar 🔆🔆🔆"

Jag blev helt förbluffad när jag fick det svaret. Vilken käftsmäll. Tänkte att jag skulle ha använt ett annat ord än sidekicks. Men var det verkligen så grovt så jag skulle ha blivit hotad med blockering. Aktiviterna som vi gjort tidigare och sidan har alltid varit trevlig och peppande men den är det inte längre. Jag berättade för älsklingen om påhoppen och han sa bara " -Fy fan, där var det inte högt till tak." Tyvärr tror jag att det är någon som har ett horn i sidan på mig sedan tidigare och kan nu ta ut det på mig...gömd bakom en signatur.

Jag tror jag vet en av orsakerna var det gick fel. Jag skrev inte Fina, bästa, bästaste, goaste, underbaraste osv. Jag gjorde inte heller glada gubbar och solar men framförallt skrev jag ju inte 14 hjärtan.

Så jag tar gärna er feedback vart det gick fel. Glöm bara inte fjäsket, glada gubbar och framförallt hjärtan. Annars finns risk att jag raderar inläggen eller blockar er.

Kanske onödigt att påpeka att jag inte längre är medlem på sidan. Jag har raderat alla mina tidigare inlägg, bilder och gillamarkeringar. Jag vill inte på nåt sätt sättas i samband med Sidans nya taskiga attityd. Så nu behöver de inte oroa sig för mina stötande, negativa och elaka inlägg längre. Utan de kan vara trygga i sin klubb för inbördes beundran.

Jag kan också tillägga att om nån av Sidans admins mot förmodan skulle kommentera så lovar jag att behandla era inlägg med samma tolerans som ni behandlade mina.

Samvetskval :(

Jag har börjat studera till läkarsekreterare och har varit praktik, LIA, i två veckor. Nu har jag ett stort dilemma som verkligen ger mig samvetskval. Jag har en hemtenta i kommunikation som ska vara inlämnad på torsdag. Här ska jag redogöra för samtal från min praktik. Samtal mellan tex mig och patienter, avidentifierad utan namn och personnummer. Mitt problem gäller sekretessen. Söker jag vård vill jag inte att det pratas om mig på byn även om det är avidentifierat. Jag vill inte att mina samtal med vårdpersonal kommer ut. Jag vill kunna känna mig trygg att det som sägs stannar hos vårdgivaren. Nu vet jag att det finns sladdertackor så jag litar inte på att det är så i riktiga livet. Det får stå för andra. Jag kan bara se till att jag inte läser journaler som jag inte är behörig att läsa eller att prata om vad som händer på jobbet.

Vi har pratat om sekretess på skolan och hur viktig den är. Vi får inte läsa journaler som vi inte har behörighet till, jag får inte ens läsa min egen. Vi får inte nämna att vi sett vänner och bekanta på vårdcentralen. Det är inte lämpligt att hälsa på patienter som jag möter på stan. Vi har sett filmer och pratat om hur viktigt allt detta är. Men sen så är det helt ok att berätta vad som sägs mellan mig och patienter bara jag inte berättar vem det är. Två lärare ser alltså inget konstigt i att, som jag ser det, bryta sekretessen. Jag mailade huvudläraren med mina frågor och får då till svar att det är helt ok och hon antar att det bara är kommunikationsläraren som ska läsa den. Hur kan jag vara säker på det? Så om det är ok att skriva om olika situationer i en tenta så måste det också vara ok att stå på torget och skrika ut allt i en megafon, eller hur? För det finns väl inget som heter lite sekretess, det är ju som att vara lite gravid.

Så för att bli godkänd måste jag gå mot mitt samvete och skriva om samtal jag haft med patienter. Jag ska redogöra för vilka de är, hur de tycker och tänker, vad som sagts och enligt mig bryta sekretessen. För jag anser att det som har sagts på vårdcentralen under min LIA ska stanna på vårdcentralen, så ser det ut i min värld.

Sista natten med gänget

Så är brevterminalen stängd. Sorteringen är nerlagd och allt är flyttat till Hallsberg. En del av mina kollegor följde med dit, några studerar eller har fått nytt jobb och många går ut i arbetslöshet. De som varit med ända till slutet har gjort ett fantastiskt jobb. Kämpat ända in i kaklet.

Igår var det avslutningsfest med mat, underhållning och dans. Sista natten med gänget innan vi går vidare mot nya äventyr. Mitt nya äventyr har redan börjat. Det var så många som jag inte hann prata med och så många jag inte kommer att träffa igen. Men mina 5 år på terminalen har för det mesta varit bra. Den bästa perioden var när vårt gäng jobbade som biträden. Vi var hur många som helst som hade samma sjuka humor och vi hade sanslöst kul varje pass. Den tiden var bland det bästa i mitt yrkesliv och jag har jobbat länge. Jag kommer ihåg hur vi satt ute en av sommarens sista sköna kvällar. Vi var mellan 15 och 20 biträden och vi åt Tonys kladdkaka. Den bästa kladdkaka jag någonsin ätit. Jag kommer att sakna "mitt" gäng.
Det sista chefen sa till mig var att jag inte ska glömma att vara kreativ. Jag var tvungen att lova honom det. Sen log han lite och sa - Du och jag och sopskyffeln :)

Ett kapitel i boken om Ann är slut. Ett kapitel som innehåller många sköna människor och många skratt men även lite ilska och sorg. Sista natten med gänget kom och gick och nu är det ett minne. Ett vackert minne.

Dagar som förändrade mitt liv

6 oktober 2003, min 35-årsdag och mamma blev inlagd på sjukhuset för sista gången. 16 oktober 2003, dagen då mamma somnade in. Dagarna mellan förändrade mitt liv. I dag är det 10 år sedan jag satt där på sjukhuset och såg mamma försvinna längre och längre bort. Andetagen blev långsammare för att så småningom upphöra helt. Mamma fanns inte mer.

I år har de här dagarna varit extra tunga. Jag har funderat mycket, grubblat och tänkt tillbaka. Tårarna har runnit och saknaden är enorm. Jag ser framför mig hur mamma tynar bort, blir magrare och magrare tills hon väger strax över 30 kilo. Hur hon blir flyttad till Gläntan när slutet är nära och hur vi vakar vid hennes sida. Minnena gör fortfarande ont i hjärtat. Ett sår som inte vill läka helt.

Mitt i sorgen somnade två av de mina in, på samma dag. Kvinnor som funnits i mitt liv i många år. Kvinnor som var någons mamma och de har inte någon mamma längre. Jag måste också välja vem jag ska säga hejdå till. Begravningarna är på samma dag och samma tid. Hjärtat gör ont.

Det spelar ingen roll hur gammal jag är, mamma för mig är trygghet. Ibland vill den lilla, rädda flickan som finns inuti mig krypa upp i mammas famn, hon stryker mig över håret, pussar pannan och håller mig hårt.

Jag är en stark kvinna, men ibland är även starka kvinnor små, ledsna, rädda och behöver en kram och nån som säger att allt kommer att ordna sig. Även om jag drar mig tillbaka och inte vågar be om att bli kramad, krama mig ändå.

Sov gott lilla mamma. Kram

Student

Jag har blivit student och har pluggat i 5 veckor redan. Jag ska visst bli läkarsekreterare/vård administratör/Medicinsk sekreterare när jag blir stor.
Latinska termer snurrar i skallen tillsammans med anatomi, diktat och journaler. Men det är så kul. Studera passar mig, jag tycker om skolbänken. Jag har märkt att när jag sätter mig på min plats försvinner jag och blir superkoncentrerad på vad jag ska göra. Försvinner och koncentrerar mig på läraren eller uppgiften. Jag var lite orolig för att jag inte skulle kunna lära mig något eftersom mitt minne är så dåligt. Jag hade fel, det fastnar mer än jag trodde skulle fastna. Jag får traggla glosor och latinska namn om och om igen men tillslut sitter det, hyfsat i alla fall.

Rörelseapparaten är kul att lära sig om, tror det hänger ihop med träningsintresset och att jag har haft ont både här och där. Skrev en journal om sentendivit, senskidesinflammation, det hade jag visst haft för många år sedan. Det var kul att kunna förstå och se sammanhang. Jag kan t o m förstå lite av vad som står i resultatet av min axelröntgen.

Så jag trivs i skolan, klassen är bra och även om bilresorna dit och hem tar mycket tid så har vi sanslöst kul i bilen. Vilka galna samtal vi har ibland.

Två år kvar innan jag är färdig. Två år går fort sen har jag en ny karriär. Kontorsråtta.

Semestern är slut

Sista dagen på semestern. Jag har haft fyra helt suveräna veckor och jag är sjukt nöjd med semestern. Det har funnits väldigt få måsten, bara några besök hos doktorn.

Första semesterdagen gick jag på thaimassage och fick bort postspänningarna i rygg och axlar. Jag låg på min klippa vid sjön i en hel vecka och kände hur stress och spänningar försvann. Jag har plockat hallon och syltat och saftat. Jag har plockat mer kantareller under sommaren än jag gjort förut och jag hoppas hösten kommer att bli svamprik. Jag har också äntligen fått ordning på magen, tack vare en läkare som lyssnade och funderade.

Men framförallt har jag fått så mycket kvalitetstid med Mina Människor. Så som jag får allt för sällan. Jag träffade nån av dem varje dag och det har varit så mysigt. Vi har fikat, lunchat, åkt båtbuss, badat, varit på krogen, dansat, ätit hotellfrukost, pizzakväll och vi har pratat och skrattat. Jag har varit på roadtrips och skrattat mig halvt ihjäl. De här dagarna kommer jag att ta fram i höstmörkret och tänka tillbaka på. Igår började jag avsluta semestern med en oljemassage, biffstek på Alfies och drinkar på Harrys med Göran.

Imorgon börjar en ny utmaning. Jag ska börja i skolan igen och bli läkarsekreterare när jag blir stor. Vi är en liten grupp på fyra som har fikat och kommer att samåka till skolan. Det känns tryggt. 

Jag har förberett skolväskan och vässat det rosa penntrollet. Alla behöver ett rosa penntroll.

Hon hade så roligt att hon nästan glömt att hon var sjuk

Hon låg där i sjukhussängen. Sliten av ett långt liv. Hon var mager och blek. Händerna smala och knotiga. Rösten var svag, mer som en viskning. Idag var hon pigg sa de som sett henne där i sjukhussängen tidigare under veckan. Med svag bräcklig röst berättade hon för oss att igår hade hon haft så roligt att hon nästan glömt att hon var sjuk. Snart kommer hon att försvinna från oss. Hon kommer att somna in och bli en ängel. Hon kommer att bli ett minne. Ett vackert minne.

Bär och svamp

Vi har alltid plockat bär och svamp i min familj. När jag var liten kicka var vi med mormor och morfar och plockade lingon, blåbär och hallon. Mamma sprang i skogen och plockade svamp. Hon var bättre än en kantarellhund på att nosa upp de gula läckerbitarna.

Jag kan inte säga att jag var jätteintresserad av det här när jag var liten. Intresset kom när vi köpte stugan i skogen. Till en början var jag värdelös på att hitta svamp men nu brukar det gå riktigt bra.

Kantareller är godast, svart trumpetsvamp perfekt att torka och mala ner till ett pulver och krydda maten med. Trattisar finns i drivor och hittar jag en finns det alltid 50 till. Jag torkar eller förväller gör såser, stuvningar och favoriten kantarellpirog.

Jag plockar bär helst hallon och lingon och jag syltar och saftar. Vinbär blir gelè och förrådet växer inför vintern.
På nåt sätt ger bär o svamp mig massor av lyckohormoner. Jag tycker om meditationen som själva plockningen ger och jag tycker om känslan av att koka och se den vackra röda färgen av hallon och vinbär. Den lille hamstern i mig blir tillfredsställd när jag ser burkarna och flaskorna på hyllan.

I år har jag plockat hallon till rårörd sylt och kokad saft. Bärmassan som blev kvar efter saften kokade jag eftersylt på. Det är massor av smak kvar i bärmassan och det ger en fast sylt, perfekt till syltkakor, rulltårtor och som tårtfyllning. Inget slängs utan allt används.

Senaste gången jag plockat hallon tog jag en tur in i svampskogen. Regnet som kom häromdagen hade fått fart på de gula rackarna och det var svamp överallt. 5 liter blev det efter jag rensat. Blir många piroger i vinter.

Det doftar underbart av både hallon och kantareller och jag kan stå och lukta i hinken eller korgen och känna doften av skog och sommar. Det ska bli fler turer till skogen för lingonsyltförrådet behöver fyllas på och jag kan aldrig få för mycket kantareller.

Träning med PT

För några veckor sedan var jag med i Utmaningen. Det gick ut på att träna och räkna poäng. Mitt mål var 800p, när jag nått det bytte jag mål till att träna 800 min på tre veckor. Sista dagen passerade jag målet och nådde
807 min.

I Utmaningen ingick 1 timme PT-träning. Jag kände mig inte bekväm att gå till tränaren som jag var hänvisad till så jag hade två val. Strunta i timmen eller hitta en annan väg. Jag hittade en annan väg och idag var jag till Jonas Asplund och körde.

Han hade satt ihop ett lågintensivt pass dels för viktminskning dels för att jag redan kör högintensiva pass. Men jag kände hur benen skakade när jag var färdig så det är ingen promenad i parken direkt.

Han snickrade också ihop ett rehab program för axlarna. Tråkigt med rehab men nödvändigt. Får nog börja tänka lite i de banorna att det är bra för mig.

Ett bra pass. Nu ska jag plocka hallon. Mer om det sen :)

Roadtrip

Det är möjligt att köra fel på E18 i Karlskoga på väg hem. Inte bara en gång utan två gånger. Så blir det när rondellen har flera avfarter. Har sett mer av Karlskoga ikväll än jag ville.
Det är också möjligt att köra fel i Örebro när tre virrpannor försöker följa gpsinstruktioner. Istället för att åka E20 mot Hallsberg åkte vi åt motsatt håll och hamnade på grusvägar kring Vintrosa. Ja det är fullt möjligt. Så istället för att möta Lotta vid postterminalen i Hallsberg när hon slutade 17.00, irrade vi runt i Närke och hamnade tillslut hemma hos Lotta 18.30. Var timmarna tog vägen kan jag inte förklara, vi blev nog bortförda av utomjordingar. Hur kan man annars förklara hur det är möjligt att köra efter magkänsla istället för vägskyltar. Sinnesförvirring.
En av dagens läxor - Kör inte efter magkänsla när det finns skyltar.
När vi väl kom fram hade vi det jättetrevligt. Jag spelade även Plump...ärligt så äger jag även om
- Ann tycker inte om att spela kort.
Skriver det här i bilen på väg hem, det är fullt möjligt att vi kör vilse i Kristinehamn också. Hör ni inget från mig på ett tag så är vi nog ute på nån grusväg och åker. Kanske träffar på nån mer utomjording så det finns en logisk förklaring till varför vi virrar runt ;)

En härlig vecka

Det har varit en sån där vecka som jag bara längtat efter. Utan krav och måsten. Jag har fått så mycket kvalitetstid med Mina Människor. Vi har fikat och lunchat flera gånger den här veckan och verkligen pratat och skrattat. Vi fick en heldag med sommarlunch där vi verkligen fick tillfälle att vara tillsammans. Vi badade och solade och när kvällen kom åt vi tacos. 10 timmar fick jag mysa med tjejerna. Det händer inte ofta.

Underbara familjen och jag tog båtbussen runt Karlstad. Vilken vacker stad jag bor i. Jag älskar min familj. Mina underbara Människor som alltid finns där. 

Jag har hunnit med att plocka hallon, som blev sylt, och svamp som jag ska njuta av i vinter. Skogen så här års är härlig. Plocka bär är ren och skär meditationen. 

Vi var på kräftskiva hos kompisar till Nina. Vilka roliga människor jag träffade där. Men när en av gästerna fick för sig att det var en bra ide att spy vid bordet, ja då var det dags att åka. För jag är jäkligt känslig för äckel.

Jag har inte tränat en minut den här veckan och jag är helt nöjd med det. Den här veckan har människor varit i fokus.

Jag har börjat en ny utredning för magbesvären och vi håller på att utesluta olika åkommor. Jag äter nu en medicin som verkar hjälpa mot besvären men som ger mig biverkningar, förhoppningsvis försvinner de snart. Jag har också några jobbiga undersökningar att se fram mot.

Jag är sjukt nöjd med hur veckan blev. Nästa vecka blir det en roadtrip och fika som det ser ut nu. Funderar på att plocka lite mer hallon och göra saft. Men hur nästa vecka blir vet jag inte förrän efteråt

Dolce far niente

Jag låg ensam på min klippa vid sjön och lät tankarna vandra fritt. Tillät alla tankar positiva och negativa komma fram. Jag pratade inte med någon på fem timmar. Vad klockan var spelade ingen roll. Jag åt när jag var hungrig, drack när jag var törstig och badade när jag blev varm. Det enda som fanns var solen, vågskvalpet mot klipporna och asplöven som darrade i vinden.

Jag tänkte på somrarna för längesen när alla ungarna på gatan var ute och lekte. När solen alltid sken och himlen alltid var blå. Dagarna tog aldrig slut, det var då, innan vuxenlivet. Jag tänkte på hur jag som barn låg på en filt tillsammans med kompisarna och tittade på molnen. Hur vi såg sagofiguren framträda ur dem. Så för första gången på flera år låg jag och tittade på molnen och såg krokodiler med lejonman, hajar och blommor. Jag såg hur vackra molnen verkligen är. Jag tänkte på hur vi packade fika och gick på utflykt, till vattenfallet där det växte violer. Till minnesstenen av var Frykeruds kyrka en gång låg. Hur vi drack hemkokt saft ur sirapsflaskor och åt kakor. Majas bullar och Eva-Lisas nötkakor med choklad. Jag tänkte på hur jag varje morgon gick in till Catharina och tittade på sommarlovsmorgon innan vi gick till badbussen till Klaxsjön och simskolan.

Jag tänkte på den senaste tiden hur jag varit tvingad att säga hejdå till så många människor som jag tycker om, men som jag inte kommer att träffa igen. Hur det varit ett långdraget avsked som varat i veckor och som tärt på mig. Jag tänkte på de som jag inte fått säga hejdå till.

Jag tänkte på hälsan och kroppen som strulat en längre tid. armar och axel som gör ont och magen som fått ett skov och krånglar nu mer än nånsin. Iillamående och diarre som blev kväljningar som blev hulkningar och som nu blivit upkastningar. Jag tänkte på den nya utrednngen och nya äckliga undersökningar. Jag tänkte på mitt samtal med Carro häromdagen, hur vi ser vår framtid.

Jag tänkte på hur jag lagt så mycket energi under så lång tid på saker som är utanför min kontroll. Energi som jag behöver till annat. Jag är den jag är på gott och på ont. Acceptera mig som jag är.

Jag tänkte på Mina Människor och det jag känner är stor kärlek. Smärtsamma minnen kom fram, hur nära det var att jag förlorat en av dem. Hur jag låg på golvet och skrek rakt ut när jag fick beskedet och jag tänkte på glädjetårarna som rann ner för kinderna där i uppvakningsrummet i Uppsala. Hur vi idag kan skämta om det otänkbara och om Urbans hål i huvudet och hur lobotomin misslyckades. Vi pratar öppet om vår oro för återfall.

Jag tänkte på mamma, min ängel.

Ibland fanns inga tankar alls utan jag satt bara och tittade ut över sjön och såg alla de miljoner diamanter som glittrade. Hörde vågorna slå mot klipporna. Jag åt min sallad och drack min smultronsoda. Jag bara var. Inga krav, inga måsten. Jag har semester. Jag vill inte stressa runt. Semester för mig är att njuta, tömma kalendern på allt oviktigt och att bara vara. Det har varit lätt de här dagarna med den blå himlen och solen som lyst över oss och gett medelhavskänsla.

Dolce far niente.

Det låter inte som mycket att bara vara men är nog det svåraste som finns. Vara själv med sina tankar. Jag löste inga världsproblem igår, jag löste inte ens några av mina egna. Det jag fick var ro och stillhet. Även om tankarna flög fritt så var det på ett bra sätt inte ett oroligt, malande sätt.

Jag var nöjd och harmonisk när jag kom hem. Jag var lugn.

Jag har tränat mycket de här tre senaste veckorna. Jag är snart uppe i 800 minuter. Imorgon klarar jag mitt mål.

Jag har stått och spytt innan träningspass men genomfört dem ändå på ett bra sätt. Jag har kämpat mig igenom illamående och smärta och på nåt sätt ändå hittat styrkan att fortsätta mot mitt mål. Det var tufft ibland och jag har lärt mig mycket. 

Så ibland måste det till lite Dolce far niente - Det ljuva i att göra ingenting.

Skitprat

Det här är något som många skulle ta till sig.

I antikens Grekland hade Sokrates rykte om sig att hålla kunskapen högt.
En dag kom en bekant för att träffa den store filosofen och sa: "Vet du vad jag har hört om din vän?"
"Vänta lite," svarade Sokrates. "Innan du pratar med mig om min vän, kan det vara bra att ta en stund och filtrera vad du ska säga. Det är därför jag kallar det tredubbla filtertestet.

Det första filtret är Sanningen. Är du helt säker på att vad du håller på att berätta om min vän är sant? ""Ja…. nej", sade mannen, " jag har faktiskt bara hört talas om det och …"
"Okej," sade Sokrates. "Så du vet inte riktigt om det är sant eller inte.

Nu ska vi prova andra filtret, filtret av godhet. Är det som du håller på att berätta om min vän något gott?"
"Uhmm, nej, tvärtom …"
"Så," Sokrates fortsatte, "du vill berätta något hemskt om min vän, men du är inte säker på att det är sant.

Du kan dock fortfarande klara provet eftersom det finns ett filter till, filtret användbarhet. Kommer det du vill berätta för mig om min vän att vara till nytta för mig? "
"Nej, egentligen inte."

"Tja", avslutade Sokrates, "om det du vill berätta är varken sant eller bra, eller ens användbart, varför berätta det för mig överhuvudtaget?"

Vänskap

Vänskap för mig är något heligt. Inget jag tar lätt på. Det är också något som jag ofta funderar över.

Jag delar in människor i olika kategorier.
De jag inte känner och som jag helt ärligt inte bryr mig om.
Såna människor som jag vet vilka de är men som jag inte skulle pissa på om de så brann.
Ytligt bekanta, bekanta, kompisar, vänner och Mina Människor.

De första kategorierna är helt ointressanta för mig. Ytligt bekanta och bekanta tar inte heller upp speciellt mycket av min tid. Det är när jag börjar närma mig kompisar som det börjar bli intressant. Jag kanske inte umgås med dem så mycket. Det är de som jag tycker om att prata med och ha kul med när vi träffas på den gemensamma sociala ytan.

Vänner kommer närmare mitt hjärta. Här finns ett band mellan oss och jag kan vara mig själv och vet att jag är omtyckt.

Men de som kommer allra längst in, som jag älskar över allt annat är Mina Människor. Jag litar på dem till 100% och inget jag berättar förs vidare. Jag kan ringa till dem vilken tid som helst på dygnet och vet att de skulle finnas där för mig. Jag kan be om vad som helst och vet att de hjälper mig om de kan. Det är de här människorna som jag skulle ge min ena njure till utan att de skulle behöva be mig. Mina Människor skulle aldrig svika mig och jag skulle inte svika dem.
Ända hit är det väldigt få jag släpper in. Här finns familjen och mina vänner sen 30år tillbaka som är som min familj. Det är nog omöjligt att släppa in någon ny, för det är så mycket som ska stämma. Det som binder oss samman är att vi älskar varann och att den djupa vänskapen är ömsesidig. Vi gör allt för varann. Närhelst någon behöver hjälp så finns vi där. Jag vet detta i mitt hjärta och det gör mig trygg. Mina Människor är det viktigaste i mitt liv, utan dem är jag inget.
Jag älskar er ❤

Uppsagd....igen

Igår skrev jag på uppsägningspapperen. Jag har jobb till 31 oktober sen en uppsägningstid på 12 månader i Futurum, Postens omställningsprogram.

Att jag skulle bli arbetslös är ju ingen nyhet men nu har jag fått ett slutdatum. Det som blev påtagligt igår när jag satte min kråka på papperen var att mina Knubbos kommer att försvinna. Visst kommer vi att ses på facebook men inte samma sak som att komma till jobbet och krama alla. Bryta ihop av skratt under stretchen när våra vilda hjärnor löper amok totalt. Vika sig dubbel av skratt när Jonas hoppar upp på en maskin som brakar ihop totalt. Utbyta tankar och problem. Mysfika på fredagar. Robban som smyger upp bakom ryggen och skriker muuu så jag håller på att stämpla honom i pannan. Tony som får det att krypa i kroppen när han pratar med sin äckliga gubbröst. Carro och Lollo som jag blir glad av att bara se. Det är det här jag kommer att sakna plus mycket mycket mer.

Man jobbar inte på Posten pga av att arbetet är superkul man jobbar där för alla underbara människor som förgyller dagen bara genom att vara där. Å det är därför jag är deppig. Verkligheten kryper inpå. Sista dagen närmar sig. Knubbosen skingras. Tiden på Posten blir ett avslutat kapitel i Boken om Ann.

Lös eller släpp

I 14 dagar har jag sovit. Energin fanns inte. Jag har gått till jobbet kommit hem och sen har jag sovit. Träna var inte att tänka på. Ingen lust, ingen ork. Mat fick jag i mig på nåt sätt.
Jag gjorde saker för mitt välbefinnande. Badade bubbelbad i skenet av levande ljus och drack jordgubbsdrink, var på avslappningsmassage och försökte på olika sätt hitta tillbaka.

I fredags kändes det som en vändning. Jag sov inte lika mycket och jag orkade vara vaken. När sen Björn pratade om mat, motion och motivation på hälsodagen i lördags var det som om han skrivit föreläsningen direkt till mig. Jag satt och nickade igenkännande och jag kände ett litet leende på läpparna. Det han sa var inga nya sanningar, bara sånt jag behöver bli påmind om.

Det jag tar med mig är....
Lös eller släpp. Kan du inte lösa det släpp taget om det och gå vidare. Lös eller släpp, så enkelt.
8/2. Om 10 saker, 8 bra och 2 dåliga, händer två personer med precis lika förutsättningar. Fokuserar den ena på de bra sakerna medan den andra fokuserar på de dåliga sakerna och missar allt bra.

Den senaste tiden har jag varit 2:an. Fokuserat på allt jobbigt som hänt mig. Det är lätt att gräva ner sig när allt tar emot. Det är inte vem jag är och jag måste börja fokusera om. Förlåt till alla vänner som fått ta emot skiten.

Jag måste också börja släppa allt jag inte kan lösa.
Jag fick frågan för ett tag sen - Kan du förlåta mig?
Inte viktigt varför eller vem som frågade. Så jag har funderat -Kan jag förlåta.
Svaret är nej, inte än. Såret är för djupt. Jag gick till personen och bad om hjälp som en vän och fick ett svar som passar en främling. Jag har gett omtanke och brytt mig om. Jag har frågat om allt är bra men aldrig fått frågan tillbaka. När jag berättade något som tyngde mig var svaret -Oj. Inte bra. Så efter lördagen är svaret på frågan lös eller släpp enkelt. Släpp. Omtanke föder omtanke. Det är lätt att säga jag bryr mig....men det är inget värt om det inte visas. Så nu är mitt val....släpp. Min omtanke uppskattas inte och jag får ingen tillbaka.
Jag är inte redo att förlåta än, men jag kan sluta lägga energi i frågan. Släpp.

Så nu är det släppt....och jag ska försöka sluta hjälpa och fixa sånt jag inte kan påverka.
Vill någon ha min hjälp är det bara att fråga. Men jag kommer aldrig mer att be om hjälp. Been there, done that, got the the scars to prove it.

Så om lördagen var uppvaknandets dag så var söndagen dagen som jag verkligen kände mig harmonisk.
En cykeltur i det vackra vädret. Sitta med ansiktet mot vårsolen som värmer. Samtal med en vän. Nygrillad kyckling med krispigt skinn. Stenar som lyfts från axlarna. Lös eller släpp.

Kan vara mjukglassen igår som gjorde mig harmonisk eller kanske alkoholen....
Frankly my dear I dont give a damn.

Imorgon blir det mer pyssla om mig hos frisören. Har ett spinningpass bokat på kvällen. Kanske jag går, kanske inte. Får se om jag orkar och om jag bryr mig. Det vet jag inte förrän i morgon. Jag bryr mig faktiskt inte om vilket. Vill jag inte träna utan något roligare dyker upp. så hoppar jag på det roliga. Finns inte träningsglädjen så skiter jag också i det. Jag är fri.

Vägs ände :'(

För första gången någonsin har jag lämnat ett träningspass innan det var slut. Under hela den jobbiga tiden fanns inte tanken att jag skulle ge upp. Men nu har det hänt.
Totalt dränerad på energi av ett möte med en energitjuv helgen innan som tömde mig helt. Jag orkade inte träna under veckan och jag avbokade pass på pass. Min energi gick åt till jobbet och när jag kom hem fanns inte tillräckligt mycket kvar för att jag skulle orka resa mig från soffan. Jag sov och sov och sen sov jag lite till.

Jag har sagt att motivation kommer inte...motivation skapas. Nu vet jag vad som händer när kropp o själ inte har styrka att skapa motivation.

Jag lyckades samla ihop tillräckligt med kraft för att släpa iväg kroppen på passet. När jag kommer in i salen är det som om nån slänger en stor blöt filt över mig. Svart energi som åt upp min egen. Jag hade inte några egna reserver och blev dränerad på sekunder. Jag satte mig ner och försökte andas lugnt, det funkade inte. Jag lämnade salen och satte mig utanför tills jag i sista minuten gick in och började passet. Det fanns inget klipp eller kraft i mina rörelser och jag kände att kroppen säckade ihop. Tog lite druvsocker och försökte fortsätta. Men när jag känner tårarna rinna nerför kinderna insåg jag att jag borde inte vara där. Jag körde på reservkraftens reservkraft. Så jag lämnade salen. Satte mig i omklädningsrummet med ansiktet i handduken. Samlade mig och åkte hem.

Har funderat över vad jag ska göra med träningen. Ska jag vänta ut svackan, låsa kortet eller kanske säga upp medlemsskapet. Är det träning jag behöver eller behöver jag vila och sköna bad i bubbelbadet. Jag tar inga beslut nu...måste bli stark först.

Jag vet iaf hur jag reagerar i möten med energitjuvar. Jag blir obekväm och skruvar på mig. Hela mitt inre är oroligt. Jag försvinner in i min värld för att skydda själen. Fortfarande kontaktbar men inte närvarande. Upptäckte också att nån som vanligtvis ger så otroligt mycket energi i vissa situationer kan bli en energitjuv.

Under hela tiden det varit motvind har jag kämpat och försökt. När jag märkt att något inte funkar har jag omgrupperat och tagit ut en ny riktning. Jag har kämpat o kämpat men nu har jag kommit till vägs ände. Jag orkar inte längre. Jag ger upp.

Dag 11

Dag 11 i helvetets förgård. Sockerabstinensen hittills har varit fruktansvärt jobbig. Jag drabbades av apati och slöhet.
Tur då att jag hör röster i huvudet som talar om för mig att jag är stark och klarar av att låta bli kakor o godis. - Ann, socker är ajaj. Bra med röster ibland.

Men idag är också första dagen jag känt mig pigg och idag har abstinensen varit mindre. Nu hoppas jag att det vänder.

Rösten i huvudet säger - Du klarar det. Älskar rösten i huvudet :)

Läkarbesök och dubbla kb-pass

Idag var det dags för läkarbesök på Endokrin - och diabetescentrum på sjukhuset.
Nu för tiden finns det möjlighet att skicka in en egen vårdbegäran, allså få en remiss utan att gå genom en vårdcentral. Efter att få hört för sjuttioelfte gången av min diabetessköterska -Vi tar och avvaktar, hade jag får nog. Skickade en begäran och fick en tid.

Så idag träffade jag doktor Hanna och för första gången kändes det som om någon lyssnade på mig. Hon frågade rätt frågor och fler och fler symptom kom fram. Även såna som jag inte tänkt på, utan som bara funnits där som en del av vardagen. Hon tog sig tid och pratade med mig på ett sätt som ingen av doktorerna eller diabetessköterskan på vårdcentralen gjort. Jag var visst ett intressant fall och hon skulle prata med sin chef om mig och om jag behöver fler prover än de som jag nu ska ta. Proverna jag tog förra veckan var bra och långtidssockret hade sjunkigt, glädjande nog. Så nu ska jag ta fler prover som löper över tre dagar.

Enligt doktor Hanna så behövs det en timmes motion per dag om jag vill gå ner i vikt. För att bibehålla vikten räcker det med 30min per dag.
Ensam är stark drog igång igår med ett Bodybalance pass. Idag körde jag ett eget kettlebellpass på 30 min. Kom hem och såg att jag fortfarande hade tid att åka till Färjestad för ytterligare ett pass, 45 min. Bestämde mig för att åka iväg, eftersom jag behöver en timmes motion per dag. Det var det jobbigaste pass jag varit på någon gång, men gud va kul det var. Ett riktigt bra upplägg. Benen darrade ordentligt när jag ner för trappan på gymmet till bilen. Tror inte den träningsvärken blir att leka med imorgon.

Idag märkte jag det som jag pratade om igår...Motivation kommer inte...den får man skapa.
Det är det jag försöker med i Ensam är stark. Även om det är motigt så tar jag mig i kragen och genomför ett träningspass. Kettlebell är ett jättebra ensampass, mycket roligare och effektivare än gymmet. Det handlar också om att inte förlita mig på andra, det här måste jag göra själv, får jag sällskap så är det bara roligt, men jag gör det här på mina villkor. Jag kommer aldrig mer att be om hjälp med träningen, läxa nr 1. Så jag kör på, det får bära eller brista. Ska bli spännande att se hur mycket kroppen pallar med.

Första dagen

Idag drar jag igång ENSAM ÄR STARK. Jag har satt mina mål och får se hur långt jag når under april.

Starten var inte den bästa. Det började redan igår då jag helt enkelt inte orkade hålla mig vaken mer än nån timme åt gången. Somnade så fort jag satte mig ner. Under en av mina vakna stunder tog jag en promenad i det vackra vädret, kom hem och skulle se på hockeyn. Somnade som en stock och vaknade inte förrän efter 19-tiden. Det fortsatte idag och jag ville inte och orkade inte gå upp ur sängen, utan jag låg och drog mig länge. Helt apatisk. Gick ut i solen och satt där i nån timme innan jag åkte till gymmet.

Idag provade jag och Lollo Bodybalance. Det fanns rörelser i passet som jag verkligen behöver för smidighet och balans och det fanns rörelser som var för påfrestande för axel och handleder. Jag trodde det skulle vara ett myspass lite avslappnade så där. Oj så fel jag hade, det var riktigt jobbigt. Hur konstigt det än låter så är Kettlebell mer skonsamt för min kropp än Bodybalance. Kettlebell behärskar jag ganska bra och vet vilka rörelser som inte kroppen tycker om och har tillräckligt med kunskap för att byta ut rörelser som inte är bra för mig. Den kunskapen har jag inte i Bodybalance passet. 

Jag kommer att köra Kettlebell, jag tycker det ger bra resultat ganska snabbt. Jag kör ett program jag gjort själv och kommer att testa ett program jag fått som jag gjort några mindre förändringar i. Ska försöka köra Kb 2-3 gånger i veckan. Vill också testa nåt nytt, men vet inte vad än. Kör säkert nåt spinningpass också. 

Det svåra blir nog att masa sig till gymmet när lusten inte finns där. Men jag har märkt en sak...

Motivation kommer inte bara utan motivation måste skapas ibland. När det är tungt får inte den lille elake på axeln, som tycker det är ok att stanna hemma, vinna. Då gäller det att borra ner huvudet och köra ändå.

Därför att Ensam är stark

Besök hos ortpeden

Problemen med kroppen har förföljt mig ett tag. En hel massa diffusa symptom som illamående, kväljningar och diarre. Sen problem med kroppen. Foten, ryggen och axeln. Har sökt hjälp på olika ställen. Massage, sjukgymnast, läkare och naprapat. Inget har hjälpt. Naprapaten har fått axeln att bli lite bättre men inte bra.

Så idag provade jag en ordoped. I foten har jag en nervinklämning. Inte så mycket att göra åt den mer än cortison. En av mina rädslor. Cortisonsprutor. Handflatorna blev alldeles svettiga när han gjorde iordning sprutan. För att inte tala om när han rotade runt med den i foten. Ingen skön känsla. Får verkligen hoppas att den hjälper för om den inte gör det blir det operation. Du stora skräck.

Axeln är ett kapitel för sig. Den första sjukgymnasten pratade så mycket så jag har ingen aning om diagnosen. Den andra sjukgymnasten sa att det är bicepssenan. Naprapaten sa att det är nacken och inflammation i en slemsäck. Ortopeden sa att det är nyckelbenssenan. Men han sa också att det inte är normalt att det ska knaka och krasa så i axeln vid rörelse. En remiss till röntgen i Karlskoga skickas och efter det bestämmer han om det räcker med cortison eller om axeln måste opereras.

Jag ser framför mig tråkig rehab träning i månader framåt.
Inte cykla på min vackra racer utan hänga uttråkad i red cord band.
Inte köra spinning eller kettlebell utan våndas bland maskinerna i gymmet.

Å ja, jag tar ut problemen i förväg. Därför att jag måste få tid att ställa in hjärnan OM det inte går att fixa på det lätta sättet.

30 dagar i april

På sista diabeteskollen var mina värden sämre och jag hade gått upp 5 kg. Sköterskan i samråd med läkaren som aldrig träffat mig bestämde att det vore bra om jag gick ner dem igen. Jag säger inte emot för jag har försökt gå ner i vikt länge men det vill sig inte. Det var därför jag sökte hjälp från första början. Försöker förklara igen, precis som jag gjort på varje möte att det spelar ingen roll vad jag gör, jag går helt enkelt inte ner i vikt. Lite styvmoderligt svarar hon mig att jag ska försöka ändå. Som att tala för döva öron.

Jag brukar inte be om hjälp speciellt ofta men om jag ska klara av att gå ner så behöver jag hjälp.
Jag tog mod till mig, gjorde mig sårbar och frågade en vän om hjälp. Fick ett undvikande svar som gjorde mig förbryllad. Funderade mycket över det och kom fram till att det egentligen var ett nej. Vilket gjorde mig ganska ledsen. Sen funderade jag på tidigare situationer när jag kommit med förslag och insåg att även då hade jag fått samma undvikande svar. Det var lite svårt att smälta för jag såg också att samma saker som jag föreslagit att vi skulle göra gick att göra tillsammans med andra. Men inte med mig. Då måste det vara nåt fel på mig eller var det som jag trodde var vänskap inte alls var vänskap. Utan ett fantasifoster som jag ville skulle vara sann bara för att jag tycker om den här personen väldigt mycket och som även hjälpt mig otroligt mycket tidigare. Hade jag läst av och misstolkat det jag trodde var vänskap? Svaret gjorde ont. Ja, jag hade läst av fel och misstolkat. Vi är nog inte vänner så som jag definierar det utan vi är bara bekanta. Vänskapen var ett önsketänkande. En insikt som gör ont i hjärtat.

Så för att gå ner fem kg måste jag hitta på något. Utmaningen 100 dagar har inte fungerat riktigt för mig. Jag har fått små resultat men framförallt var det fel tidpunkt i livet för satsningen. Det fanns så mycket trasigt som jag var tvungen att laga först.
Min lösning blev Ensam är stark. Utan hjälp är jag ensam att möta utmaningen.

Jag funderar fortfarande på upplägget.
Ska jag strunta i gruppträning och bara köra ensamträning?
Hur ska jag lägga om kosten?
Vilka ska mina mål vara?

Det jag vet är att utmaningen är en månad till att börja med. 30 dagar i april. Jag vet också att ensam måste vara stark. Inte för att jag vill, utan för att jag måste.

Ensam är stark :(

Ensam är stark

Jag tycker att jag är en ganska snäll och vänlig människa. Behandlar de flesta med respekt. Finns säkert nån som inte håller med. Nån som tycker att jag är påfrestande. Jag säger inte emot. Kan säkert vara påfrestande och för pratsam ibland. Men jag har ett gott och varmt hjärta. Jag pratar inte ner till nån eller trycker ner dem. Vilket verkar vara vanligt idag. Försöka göra människor så små som möjligt för att själva känna sig viktiga och må bra.

Det finns människor som jag älskar och som jag skulle göra allt för. Sen finns det människor som jag inte skulle pissa på om de så brann som facklor.

Jag försöker älska mig själv. För jag vet att jag inte kan svika mig själv. Därför att även om det finns människor där för mig, vet jag att det bara är jag som finns där för mig hela tiden, dygnet runt. Jag är den enda som alltid finns där för mig.

Be aldrig om hjälp. Det gör bara ont i hjärta och själ att bli avvisad.

Be aldrig om lov. Bättre att göra det jag vill och sen be om ursäkt.

Lita inte på någon till 100% bara mig själv.

Älska mig själv.

Ensam är stark

Vasaloppsspinning

Genomförde en riktig utmaning idag.
Vasaloppsspinning. 3 tim 50 min 48 sek på spinningcykeln. Det gick förvånansvärt lätt och minuterna flög iväg. Efter 3 timmar började baksidan på höger lår att spöka lite. Men inte mer än att det gick att pressa ut det sista ur mig.

Lollo och jag hade förberett oss väl. Vätskeersättning, druvsocker, proteinshake, bananer och choklad. SATS bjöd på blåbärssoppa och bullar. Det är viktigt att hålla hela kroppen i balans så man inte går in i väggen. För mig är det också viktigt att hålla sockernivån så blodsockret inte faller.

Det var en fantastisk känsla att ha klarat av det. Adrenalinet pumpade i kroppen och jag och Lollo var som två solar. Det gick inte att sluta le. NWT kom och fotade oss också. Poserade med blåbärssoppa som riktiga åkare. Får se om det blir nån artikel imorgon.

Kroppen känns hyfsat pigg. Ont i knävecken av alla ställen. Får se om jag orkar ladda om för 75 min spinning imorgon.
Det är längesen det kändes så här lätt att träna. Jag har saknat känslan. Det kan vara värktabletterna som är väldigt effektiva. Men hoppas att jag snart kan sluta ta dem. Ett besök hos ortopeden är inplanerat.

Hann även med återhämtning, fikabesök av Karin och att hälla kokhett kaffe över handen. En intensiv dag som slutar nu. Puman behöver sova.

Kram natti natti

Ett nytt kapitel i boken om Ann

Då har flyttlasset gått in till stan.

Flytten fungerade otroligt smidigt. Jag, Göran, Johan och de två yngsta barnen träffades på IKEA. Säng, madrasser, köksbord och fyra stolar plockades, betalades och lassades in i den stora möbelkärran Marita fixat på Shell i Forshaga och pappa hämtat på morgonen. Efter att vi fått i oss några varmkorvar åkte vi till lägenheten. Bar in grejerna. Kartonger överallt. Jonas kom med sin lilla verktygslåda och började montera ihop sängen. Mio kom med soffan och barnens faster kom och hämtade småttingarna. Jag, Göran och Johan åkte till huset och hämtade några möbler, fler kartonger och en massa annat löst bråte. Jonas messade en bild på den färdiga sängen. Blev otroligt imponerad av hur snabbt han fick ihop den.

När vi kom tillbaka till stan var Urban och pappa i full fart och monterade köksmöblerna. Vi bar lite till och sen lite välbehövlig fika. Min flyttid tog slut och vi var tvugna att köra bort bilarna från innergården så jag tackade pojkarna för hjälpen så de fick åka hem. Urban var kvar och gjorde allt möjligt, bar ner allt som skulle till förrådet, la ner dukar och pysslade med sysakerna. Han gick och köpte mat så när Marita kom så åt vi. Jag hade bara ätit 1.5 varmkorv under dagen så en kycklingsallad smakade underbart.
De hjälpte mig att fixa lite mer och när de åkte så fanns det en IKEA-kasse och en kartong kvar med saker som jag inte riktigt vet var jag ska göra av. Vid tio-tiden stupade jag i säng. Dödstrött.

Allt flöt sanslöst smidigt tack vare min underbara familj och de bästa vänner nån kan önska sig. Utan dem hade det inte varit roligt. Utan dem är jag inget.

Ett nytt kapitel i boken om Ann har börjat. Ett spännande, osäkert och lite nervöst kapitel. Jag ska växa upp och klara mig själv för första gången i mitt liv. Men jag vet att där ute finns min familj och mina vänner och de ställer alltid upp och finns alltid där. Så jag är en lyckligt lottad och väldigt rik kvinna.

Nu ska det bara in lite av min personlighet i lägenheten så den blir Annifierad. Jag funderar på rosa och turkos :)

Ett nytt kapitel tar sin början.
Det var en gång......

Ann tycker inte om kyla

Jag tycker inte om vintern. Den är lång, mörk och det är kallt. Jag tycker verkligen inte om kyla. Vill inte gå ut över huvudtaget. Spelar ingen roll om solen skiner och himlen är klarblå. Jag försöker undvika att gå ut. Men ibland är jag tvungen, t ex när jag ska till jobbet. Precis som i morse.

Satte mig i bilen och åkte iväg. När jag nästan kommit de fem km till stora vägen upptäcker jag att temperaturmätaren slår i taket. Det är bäcksvart ute klockan är 05.30 och det är 20 minusgrader ute. Ann är ingen glad kicka.

Jag stannar, öppnar motorhuven. På nyckelknippan har jag en liten, svag ficklampa så jag såg lite. Kollade glykolen. Det fanns och jag misstänkte en ispropp. Bilen fick svalna och jag började åka hemåt. Bilen blev varm, jag stannade, bilen fick svalna och så började allt om igen. Gång på gång. Tillslut kom jag hem. Genomfrusen. Bytte bil och åkte till jobbet och kom en timme sent. Jag hade ringt och pratat med lagledaren tidigare på morgonen och när han kom fram till mig så var det lika bra att varna honom. - Jag är grinig idag, sa jag och efter det fick jag vara ifred. Hade blivit placerad på ett ställe lite i skymundan där jag kunde sysselsätta mig själv. Jag gjorde väl minst skada där :)

Jag klarar av mörket men det är kylan som tar knäcken på mig. Ann tycker inte om kyla.

30 dagar av 100 gjorda :)

Då har det gått 4 veckor av de 100 dagarna. Maten är det lite si och så med. Några små förändringar har jag ändå gjort.
Frukosten är min svåraste utmaning men har lyckats göra lite ändringar. Slutat äta tekakor, limpa och Hönökaka. Jag har kommit fram till att tunnbröd funkar för mig. Fylld med sallad, gurka, skinka och brie. Det blir mindre mängd bröd och är en frukost som jag klarar av att äta klockan 5 på morgonen.
Jag har dragit ner kolhydraterna och äter mindre portioner.
Den största framgången är hur mycket jag minskat sockerkonsumptionen. Det sanslösa sötsuget är borta. Jag äter fortfarande godis och kakor men har begränsat mig. Jag kommer inte att förbjuda mig vissa livsmedel för det funkar inte i min hjärna. Så om jag blir sugen på choklad så kommer jag att äta choklad. Men just nu har jag inget behov av det.

De här förändringarna har även gett resultat.
- 1,2 kg
- 4 cm i midjan
- 4 cm runt magen
- 2 cm runt stussen
Så jag kommer att kämpa på för att få bättre resultat.

Träningen fungerade hur bra som helst förra veckan och fungerade inte alls den här veckan.
Huvud och kropp utkämpar strider varje dag. Den här veckan har kroppen vunnit. Det funkar inte alltid och ibland kommer livet och verkligheten ikapp.

100% gnäll

Det har varit en jobbig vecka.
Både känslomässigt och kroppsligt.
En del saker vill jag inte prata om. Sen har jag lilla Irma som gör allt för att skrämma livet ur sin moster. Den här veckan åkte hon ambulans med blåljus till akuten. Fick kramper och slutade andas. Hon sov lugnt när jag kom till sjukhuset. Doktorn trodde det var en feberkramp. När jag träffade i helgen tultade hon runt som vanligt. Jäkla skitunge att skrämmas så.

Var hos en naprapat för allt det onda. Problemen i ryggen är inte ischias utan kommer från ländrygg, bäcken och säte. Axeln som jag rehabtränar har blivit sämre och spridit sig ut i skuldran och ner i bicepsmuskeln. Där kommer visst problemen från nacken. Har aldrig haft kramp där förut men nu händer det oftare än jag kan hålla räkning på. Vaknar även på nätterna av kramp.

Träningen har funkat bra den här veckan. Orkar inte ta ut mig fullt ut och kör med lätta vikter. Men jag tränar iaf.

100 dagar är en kamp. Jag äter rätt och jag tränar men inget händer på vågen. Ska mäta mig nästa vecka så får jag se om nåt har hänt.
Med allt jobbigt som hänt den här veckan har inte styrkan funnits att motstå sötsaker. Kanelgifflar, chokladbollar, jonaskakor och kladdkaka har försvunnit ner i ett hisnande tempo. Får tjura till mig och hålla ögonen på målet så löser sig nog sötsaksbiten.

Oj!!!! Det här inlägget blev gnälligt. Men jag är trött, nere, har ont och orkar inte vara positiv. Just nu. Men jag är snart tillbaka.

Tralala

Tralalapiller is da shit.
Det onda är lite bättre. Jag var nervös att ta första tabletten. Trodde jag skulle bli helt väck och verkligen gå in i dimman. Men inget hände mer än att jag blev lite slö. Varför ungdomar tar det som partydrog och varför det kallas tralalapiller förstår jag faktiskt inte. Du får mer rus i huvudet av en Bacardi Breezer.