Besök hos ortpeden

Problemen med kroppen har förföljt mig ett tag. En hel massa diffusa symptom som illamående, kväljningar och diarre. Sen problem med kroppen. Foten, ryggen och axeln. Har sökt hjälp på olika ställen. Massage, sjukgymnast, läkare och naprapat. Inget har hjälpt. Naprapaten har fått axeln att bli lite bättre men inte bra.

Så idag provade jag en ordoped. I foten har jag en nervinklämning. Inte så mycket att göra åt den mer än cortison. En av mina rädslor. Cortisonsprutor. Handflatorna blev alldeles svettiga när han gjorde iordning sprutan. För att inte tala om när han rotade runt med den i foten. Ingen skön känsla. Får verkligen hoppas att den hjälper för om den inte gör det blir det operation. Du stora skräck.

Axeln är ett kapitel för sig. Den första sjukgymnasten pratade så mycket så jag har ingen aning om diagnosen. Den andra sjukgymnasten sa att det är bicepssenan. Naprapaten sa att det är nacken och inflammation i en slemsäck. Ortopeden sa att det är nyckelbenssenan. Men han sa också att det inte är normalt att det ska knaka och krasa så i axeln vid rörelse. En remiss till röntgen i Karlskoga skickas och efter det bestämmer han om det räcker med cortison eller om axeln måste opereras.

Jag ser framför mig tråkig rehab träning i månader framåt.
Inte cykla på min vackra racer utan hänga uttråkad i red cord band.
Inte köra spinning eller kettlebell utan våndas bland maskinerna i gymmet.

Å ja, jag tar ut problemen i förväg. Därför att jag måste få tid att ställa in hjärnan OM det inte går att fixa på det lätta sättet.

30 dagar i april

På sista diabeteskollen var mina värden sämre och jag hade gått upp 5 kg. Sköterskan i samråd med läkaren som aldrig träffat mig bestämde att det vore bra om jag gick ner dem igen. Jag säger inte emot för jag har försökt gå ner i vikt länge men det vill sig inte. Det var därför jag sökte hjälp från första början. Försöker förklara igen, precis som jag gjort på varje möte att det spelar ingen roll vad jag gör, jag går helt enkelt inte ner i vikt. Lite styvmoderligt svarar hon mig att jag ska försöka ändå. Som att tala för döva öron.

Jag brukar inte be om hjälp speciellt ofta men om jag ska klara av att gå ner så behöver jag hjälp.
Jag tog mod till mig, gjorde mig sårbar och frågade en vän om hjälp. Fick ett undvikande svar som gjorde mig förbryllad. Funderade mycket över det och kom fram till att det egentligen var ett nej. Vilket gjorde mig ganska ledsen. Sen funderade jag på tidigare situationer när jag kommit med förslag och insåg att även då hade jag fått samma undvikande svar. Det var lite svårt att smälta för jag såg också att samma saker som jag föreslagit att vi skulle göra gick att göra tillsammans med andra. Men inte med mig. Då måste det vara nåt fel på mig eller var det som jag trodde var vänskap inte alls var vänskap. Utan ett fantasifoster som jag ville skulle vara sann bara för att jag tycker om den här personen väldigt mycket och som även hjälpt mig otroligt mycket tidigare. Hade jag läst av och misstolkat det jag trodde var vänskap? Svaret gjorde ont. Ja, jag hade läst av fel och misstolkat. Vi är nog inte vänner så som jag definierar det utan vi är bara bekanta. Vänskapen var ett önsketänkande. En insikt som gör ont i hjärtat.

Så för att gå ner fem kg måste jag hitta på något. Utmaningen 100 dagar har inte fungerat riktigt för mig. Jag har fått små resultat men framförallt var det fel tidpunkt i livet för satsningen. Det fanns så mycket trasigt som jag var tvungen att laga först.
Min lösning blev Ensam är stark. Utan hjälp är jag ensam att möta utmaningen.

Jag funderar fortfarande på upplägget.
Ska jag strunta i gruppträning och bara köra ensamträning?
Hur ska jag lägga om kosten?
Vilka ska mina mål vara?

Det jag vet är att utmaningen är en månad till att börja med. 30 dagar i april. Jag vet också att ensam måste vara stark. Inte för att jag vill, utan för att jag måste.

Ensam är stark :(

Ensam är stark

Jag tycker att jag är en ganska snäll och vänlig människa. Behandlar de flesta med respekt. Finns säkert nån som inte håller med. Nån som tycker att jag är påfrestande. Jag säger inte emot. Kan säkert vara påfrestande och för pratsam ibland. Men jag har ett gott och varmt hjärta. Jag pratar inte ner till nån eller trycker ner dem. Vilket verkar vara vanligt idag. Försöka göra människor så små som möjligt för att själva känna sig viktiga och må bra.

Det finns människor som jag älskar och som jag skulle göra allt för. Sen finns det människor som jag inte skulle pissa på om de så brann som facklor.

Jag försöker älska mig själv. För jag vet att jag inte kan svika mig själv. Därför att även om det finns människor där för mig, vet jag att det bara är jag som finns där för mig hela tiden, dygnet runt. Jag är den enda som alltid finns där för mig.

Be aldrig om hjälp. Det gör bara ont i hjärta och själ att bli avvisad.

Be aldrig om lov. Bättre att göra det jag vill och sen be om ursäkt.

Lita inte på någon till 100% bara mig själv.

Älska mig själv.

Ensam är stark

Vasaloppsspinning

Genomförde en riktig utmaning idag.
Vasaloppsspinning. 3 tim 50 min 48 sek på spinningcykeln. Det gick förvånansvärt lätt och minuterna flög iväg. Efter 3 timmar började baksidan på höger lår att spöka lite. Men inte mer än att det gick att pressa ut det sista ur mig.

Lollo och jag hade förberett oss väl. Vätskeersättning, druvsocker, proteinshake, bananer och choklad. SATS bjöd på blåbärssoppa och bullar. Det är viktigt att hålla hela kroppen i balans så man inte går in i väggen. För mig är det också viktigt att hålla sockernivån så blodsockret inte faller.

Det var en fantastisk känsla att ha klarat av det. Adrenalinet pumpade i kroppen och jag och Lollo var som två solar. Det gick inte att sluta le. NWT kom och fotade oss också. Poserade med blåbärssoppa som riktiga åkare. Får se om det blir nån artikel imorgon.

Kroppen känns hyfsat pigg. Ont i knävecken av alla ställen. Får se om jag orkar ladda om för 75 min spinning imorgon.
Det är längesen det kändes så här lätt att träna. Jag har saknat känslan. Det kan vara värktabletterna som är väldigt effektiva. Men hoppas att jag snart kan sluta ta dem. Ett besök hos ortopeden är inplanerat.

Hann även med återhämtning, fikabesök av Karin och att hälla kokhett kaffe över handen. En intensiv dag som slutar nu. Puman behöver sova.

Kram natti natti