Jag tänkte på somrarna för längesen när alla ungarna på gatan var ute och lekte. När solen alltid sken och himlen alltid var blå. Dagarna tog aldrig slut, det var då, innan vuxenlivet. Jag tänkte på hur jag som barn låg på en filt tillsammans med kompisarna och tittade på molnen. Hur vi såg sagofiguren framträda ur dem. Så för första gången på flera år låg jag och tittade på molnen och såg krokodiler med lejonman, hajar och blommor. Jag såg hur vackra molnen verkligen är. Jag tänkte på hur vi packade fika och gick på utflykt, till vattenfallet där det växte violer. Till minnesstenen av var Frykeruds kyrka en gång låg. Hur vi drack hemkokt saft ur sirapsflaskor och åt kakor. Majas bullar och Eva-Lisas nötkakor med choklad. Jag tänkte på hur jag varje morgon gick in till Catharina och tittade på sommarlovsmorgon innan vi gick till badbussen till Klaxsjön och simskolan.
Jag tänkte på den senaste tiden hur jag varit tvingad att säga hejdå till så många människor som jag tycker om, men som jag inte kommer att träffa igen. Hur det varit ett långdraget avsked som varat i veckor och som tärt på mig. Jag tänkte på de som jag inte fått säga hejdå till.
Jag tänkte på hälsan och kroppen som strulat en längre tid. armar och axel som gör ont och magen som fått ett skov och krånglar nu mer än nånsin. Iillamående och diarre som blev kväljningar som blev hulkningar och som nu blivit upkastningar. Jag tänkte på den nya utrednngen och nya äckliga undersökningar. Jag tänkte på mitt samtal med Carro häromdagen, hur vi ser vår framtid.
Jag tänkte på hur jag lagt så mycket energi under så lång tid på saker som är utanför min kontroll. Energi som jag behöver till annat. Jag är den jag är på gott och på ont. Acceptera mig som jag är.
Jag tänkte på Mina Människor och det jag känner är stor kärlek. Smärtsamma minnen kom fram, hur nära det var att jag förlorat en av dem. Hur jag låg på golvet och skrek rakt ut när jag fick beskedet och jag tänkte på glädjetårarna som rann ner för kinderna där i uppvakningsrummet i Uppsala. Hur vi idag kan skämta om det otänkbara och om Urbans hål i huvudet och hur lobotomin misslyckades. Vi pratar öppet om vår oro för återfall.
Jag tänkte på mamma, min ängel.
Ibland fanns inga tankar alls utan jag satt bara och tittade ut över sjön och såg alla de miljoner diamanter som glittrade. Hörde vågorna slå mot klipporna. Jag åt min sallad och drack min smultronsoda. Jag bara var. Inga krav, inga måsten. Jag har semester. Jag vill inte stressa runt. Semester för mig är att njuta, tömma kalendern på allt oviktigt och att bara vara. Det har varit lätt de här dagarna med den blå himlen och solen som lyst över oss och gett medelhavskänsla.
Dolce far niente.
Det låter inte som mycket att bara vara men är nog det svåraste som finns. Vara själv med sina tankar. Jag löste inga världsproblem igår, jag löste inte ens några av mina egna. Det jag fick var ro och stillhet. Även om tankarna flög fritt så var det på ett bra sätt inte ett oroligt, malande sätt.
Jag var nöjd och harmonisk när jag kom hem. Jag var lugn.
Jag har tränat mycket de här tre senaste veckorna. Jag är snart uppe i 800 minuter. Imorgon klarar jag mitt mål.
Jag har stått och spytt innan träningspass men genomfört dem ändå på ett bra sätt. Jag har kämpat mig igenom illamående och smärta och på nåt sätt ändå hittat styrkan att fortsätta mot mitt mål. Det var tufft ibland och jag har lärt mig mycket.
Så ibland måste det till lite Dolce far niente - Det ljuva i att göra ingenting.
