6 oktober 2003, min 35-årsdag och mamma blev inlagd på sjukhuset för sista gången. 16 oktober 2003, dagen då mamma somnade in. Dagarna mellan förändrade mitt liv. I dag är det 10 år sedan jag satt där på sjukhuset och såg mamma försvinna längre och längre bort. Andetagen blev långsammare för att så småningom upphöra helt. Mamma fanns inte mer.
I år har de här dagarna varit extra tunga. Jag har funderat mycket, grubblat och tänkt tillbaka. Tårarna har runnit och saknaden är enorm. Jag ser framför mig hur mamma tynar bort, blir magrare och magrare tills hon väger strax över 30 kilo. Hur hon blir flyttad till Gläntan när slutet är nära och hur vi vakar vid hennes sida. Minnena gör fortfarande ont i hjärtat. Ett sår som inte vill läka helt.
Mitt i sorgen somnade två av de mina in, på samma dag. Kvinnor som funnits i mitt liv i många år. Kvinnor som var någons mamma och de har inte någon mamma längre. Jag måste också välja vem jag ska säga hejdå till. Begravningarna är på samma dag och samma tid. Hjärtat gör ont.
Det spelar ingen roll hur gammal jag är, mamma för mig är trygghet. Ibland vill den lilla, rädda flickan som finns inuti mig krypa upp i mammas famn, hon stryker mig över håret, pussar pannan och håller mig hårt.
Jag är en stark kvinna, men ibland är även starka kvinnor små, ledsna, rädda och behöver en kram och nån som säger att allt kommer att ordna sig. Även om jag drar mig tillbaka och inte vågar be om att bli kramad, krama mig ändå.
Sov gott lilla mamma. Kram
