Gott Nytt År !!!!

Då har snart hela 2011 kommit och gått. För en gångs skull kommer vi inte att fira nyår med La Familia. Jag sitter här i sjuksängen. Veckan har gått från illamående och kväljningar till kraftig hosta och tungt att andas. Men så är det...har ju hållt mig ganska frisk hela hösten.

Nu när det bara är några timmar kvar på året är det dags för en sammanfattning.
Året har gått upp och ner. Ojoj. Det hände inte så mycket i början av året. Allt gick sin gilla gång. Lite utekvällar, unna mig grejor, umgås med familj och vänner. Jag och Karin åkte till Barcelona. En härlig stad. Jag bytte gym och fick en nytändning. Kom igång med träningen igen. Hittade den bästa spinninginstruktör jag haft nån gång.

Sen kom hösten. En mycket mörk period. Urban blev sjuk. Det jag kommer ihåg av hösten är darrande händer och tårar som inte ville sluta rinna. Som tur är gick allt bra. Ett mirakel.
Sen fortsatte eländet, jag blev uppsagd. Så nu måste jag hitta nya vägar.

Men det som jag vill ta med mig från 2011 förutom att jag kommit igång med träningen och Urban är på bättringsväg. Det är de underbara människor jag träffat i år. De som kommit att betyda mycket för mig. Som jag tycker så mycket om. De som jag aldrig vill förlora. Aldrig släppa taget om. Mina Människor.

Så här från sjuksängen önskar jag er alla ett riktigt
GOTT NYTT ÅR !!!!

Frisk - Sjuk

Sjuk...hela hösten har jag gått och känt mig småkrasslig. Inte riktigt frisk men inte heller sjuk. Ena dagen ont i halsen. Men inte det där onda som halstabletter hjälper mot. Utan i lymfkörtlarna på höger sida. För att sen flytta sig till bröstet. Snuvig ena dagen och dagen efter inte ha några problem alls. För att sen få värk i hela kroppen. Nu har det satt i sig i lungorna och bröstet och jag håller på att återhämta mig från magsjuka. Det onda kan ju komma från att jag legat i soffan i 2 dar. Men kruxet är att jag inte känner mig förkyld. Vette tusan vad det är. Fast det kan ju alltid vara all skit som kommer ikapp. Immunförsvaret kan vara nersatt...orken att kämpa mot alla baciller också nersatt. Jag har däremot lyckats träna bra hela hösten...vilket kanske låter konstigt. För med allt som jag gnäller på skulle jag inte stå på benen. Som jag sa frisk men ändå inte...sjuk men ändå inte.

Julaftonskväll

Julaftonskväll. Hemma efter firande hos lilla systern. Glögg och sällskapsspel. Julmat och godis i massor. Prat och skratt. Inre frid och lycka. Jag blir varm i hjärtat när jag umgås med mina älskade.

Vi har samma traditioner år från år. Jul hos Nina. Nyår med La Familia. Påsk hos oss. Midsommar med La Familia vid Blysjön. Med bad i vattentunnan tills solen går upp över sjön och vi är alldeles skrynkliga.
Det ska till nåt speciellt för att ändra på dessa traditioner. Det känns mysigt att ha Same procedure as last year. Same procedure as every year.

Det är dagar som den här jag är speciellt tacksam för min älskade familj. Att de alltid finns där för mig. Att de älskar mig. Att jag älskar dem. Att vi kan ha kul ihop. Som igår när jag och Erica var och shoppade. Jag skämmer ut henne och hon himlar med ögonen så där som bara en 13-åring kan. Men vi hade kul och köpte likadana kläder. :) Skrattade och pratade.

Min jul har varit varm och fridfull. Jag önskar att alla kunde få det.

Kram

God Jul!!!!!

God Jul på er!!!!
Jag hoppas att ni får en mysig jul. Fylld med god mat och älskade människor. Känna ett ögonblick av inre frid. Precis som min jul. Det finns några älskade människor som inte kommer att finnas där. Men de finns med mig ändå. Det är de som alltid finns i mitt hjärta.

Från mig till alla er
En riktigt God Jul
Julkramar i massor

Dagen före julafton

Dagen före julafton. Ingen snö ute istället regnar det. Jag har inga julkänslor trots alla julkort med tomtar jag sorterat. Har inte ens skickat några i år. Det tror jag inte har hänt förut. Får väl skicka nyårshälsningar istället.

För en gångs skull är jag inte utarbetad när julen kommer. Jag sover på nätterna vaknar inte vid 3 och inte kan sova som jag gjort de senaste åren. Jag kommer nog inte heller att somna i soffan hos Nina. Ska bli skönt som omväxling. Jag behöver inte heller försöka vända tillbaka dygnet eftersom jag inte jobbat några nätter. En trevlig känsla att inte behöva vara ute och gå mitt i natten eller sitta i soffan vid 7 draget på morgonen och gråta av utmattning. Kroppen skriker efter sömn men får ingen.

Har börjat laga julmaten. Chiliräkorna står och gosar till sig i kylen. Måste finnas med annars får jag bannor av Nina och Göran.
Jag lagar mindre med julmat nu för tiden. Sillen och gravlaxen köper jag färdiga hos fiskbilen. Inte riktigt samma sak som min egen men Good enough.

Hösten har varit jobbig. 2 steg fram och 1 tillbaka hela tiden. Har aldrig fått en chans till full återhämtning mellan smällarna. Det märks nu. Hela kroppen värker och ibland vill jag bara ligga kvar i sängen. Sist jag hade värk i kroppen var jag tvungen att sjukskriva mig. Sen sov jag 16 timmar om dygnet i 3 dar. Är inte riktigt där än, men jag är på väg. Tror jag.

Idag ska jag julshoppa med min älskade systerdotter Erica. Fick ett sms igår där hon frågade om vi skulle shoppa. Jag trodde hon hade skickat det fel. Att det skulle till hennes kompis. Men det var till mig. Oj vad glad jag blev att hon vill gå på stan med mig. Jag får mest höra att jag är knäpp ;)

Så från en knäppis till alla er därute
En riktigt god jul

Massor av julkramar

Gullig arbetskamrat

Arbetskamraten smög upp bakom ryggen på mig. Viskade -Jag har pratat med dem om att du skulle få ta min tjänst och jag få omställning. Tyvärr är det inte så lätt. Så det går nog inte.
Men vad gulligt tänkt. Han skulle ge mig sitt jobb. Så omtänksamt.

Juljobbarna har börjat och gör ett jättejobb. Lilla sockret Jonas och jag skulle skrämma dem. Tyvärr har det inte blivit så hihi. Däremot har jag vid ett flertal tillfällen skrämt Jonas ordentligt. Killen rodnar så gulligt. Men jag får göra en mental notering....nu när jag ska bli ett galet geni och ta världsherravälde....inte bra att skrämma kumpanerna. Bättre skrämma alla andra.

Verkligheten kom ikapp

Idag fick jag skriva på uppsägningspapperet. Kände inget speciellt. Bara att gilla läget. Efter jobbet åkte jag iväg på spinning. Håkan och Lena skulle köra ett 90 minuters pass ihop. Det ville jag absolut inte missa. Passet var jättebra. De är så duktiga. Men jag fanns i Landet Långtborta. Där mitt under passet kom verkligheten ikapp mig. Jag höll på att börja hyperventilera...men lyckades lugna mig. Hade lite svårt att andas under resten av passet.

Efteråt sa Håkan att han inte sett mig le under passet. Det stämmer glädjen fanns inte där idag. Jag kom inte ur Landet Långtborta. Hösten kom ikapp. Efter passet gick jag och bytte om och skulle åka hem. Satte på mig skorna och blev sittande på bänken utanför omklädningsrummet. Hade ingen energi och händerna ville inte sluta skaka. När jag väl lyckades resa mig kom jag ut till sofforna utanför restaurangen Nitton32 där var det lika bra att sätta sig ner. Tårarna rann så jag inte såg var jag gick. Lyckades samla mig tillräckligt för att ta mig ut till bilen. Men som så ofta den här hösten ville tårarna inte sluta rinna. Verkligheten kom ikapp.

Uppsagd

Idag kom beskedet som jag väntat på. Posten säger upp mig och nästan alla biträden. De vill göra om vår timanställning till en resursanställning. Det betyder att istället för att vara garanterade ett visst antal timmar varje månad, så kommer vi att bli inringda med kort varsel. Det kan betyda ett pass i veckan på ca 6 timmar eller inget pass alls. Jag är tvungen att tacka nej till detta. Jag har helt enkelt inte råd att jobba. Mina 75 dagar jag får stämpla upp till heltid är slut så jag måste gå ut i full arbetslöshet för att klara mig. En helt absurd situation. Jag förstår inte hur regeringen tänker. Vilken fin arbetslinje. Där måste det ha slagit totalslint i hjärnan. På allihop....samtidigt. Fast är jag förvånad egentligen...det är ju politker.

Så jag förlorar alla mina goa arbetskamrater på både Posten och Bingon. För jag är i samma situation på Bingon. Timanställd.
Jag förlorar att känna mig behövd, ha arbetskamrater, få lön. Känna mig nyttig. Min värld krymper, mina sociala kontakter minskar. Att få A-kassa är inget som jag mår dåligt över. Jag anser att det är en försäkring som jag har betalat till under alla år. Nu behöver jag den. Precis som man ibland behöver använda sig av hemförsäkringen eller bilförsäkringen. Det som jag kommer att sakna är att slänga käft med gubbarna på Posten, prata om ditt och datt under kafferasterna. Känna stödet från kollegorna när livet är tungt. Dela glädje med dem när livet är lätt. Finnas där som stöd när det behövs.
Men jag har till sista februari och njuta av allt detta. Umgås med mina kollegor. Prata och skratta. Det är egentligen bara att gilla läget. Tänka positivt, på nåt sätt ordnar det sig. Vem vet jag kanske får ett nytt jobb snart. Eller så har jag massor av tid att planera hur jag ska ta världsherravälde. Jag måste lägga ner mycket tid att hitta ett lämpligt namn. För ingen darrar av skräck när en världsdominatris heter Ann. :)

Julbord

Idag var det dags för julbord med familjen. En mysig tradition. Vi har fastnat för Apertin. God mat och en härlig stämning. Det enda som är läskigt är när hängbron över den djupa ravinen kommer i gungning. Jag har lite höjdskräck och titta ner är ju ingen kul upplevelse. Tur att det är över ganska fort. Fast efteråt fortsätter det att gunga i huvudet ett tag. Vi kom fram till att det fanns ett tomrum där så hjärnan kunde skvalpa fram och tillbaka.

Som ni har förstått av de sista inläggen jag gjort så är jobbsökande en stor del av mitt liv just nu. Det finns inget som sätter igång den kreativa processen som för mycket mat och massvis av socker. Så nu har jag tänkt till vad jag skulle kunna jobba med.
1. Pirat på ett segelfartyg nånstans där det är varmt och skönt.
2. Skattletare i Karibien....tänk att hitta ett skepp från den spanska flottan fyllt med guld och diamanter.
3. Ondskefull bov alt. ondskefullt geni. En hårfin gräns mellan geni och galning. Lite i Bondbov stil. Jag ska försöka få världsherravälde och skaffa mig makt och rikedom. Jag och Lilla Sockret Jonas har börjat träna lite smått. Vi ska börja med att skrämma juljobbare. Sen får vi se vad vi har för brister som ska finslipas. Måste också skaffa mig en katt. Fet och fluffig i valfri färg. Alla bovar har katt som de sitter och klappar.
Det svåra med de här karriärvalen är att jag inte hittar en lämplig utbildning när jag Googlar. Så det jag får göra är att skaffa mig en praktikplats. Undrar om Arbetsförmedlingen kan hjälpa mig med det eller som de skickar mig på en ny vägledning istället.

Trevlig helg allihop :)

Fortsättning från igår

Jag har nu lugnat ner mig tillräckligt mycket för att berätta fortsättningen på mitt lilla meningsutbyte med Aditro. Igår var jag så irriterade att jag satt och studsade på stolen när jag kodade på jobbet.

Jag hade ju som sagt inte hittat någon lämplig rubrik på mina jobb som postsorterare och bingovärdinna. Så jag mailade dit och frågade om de kunde föreslå vad jag kunde välja för jag kunde inte hitta något som låg nära heller. Får tillbaka ett nonsenssvar som avslutas med att hittar jag inte rätt får jag välja det som ligger närmast. Jamen det vet jag väl....problemet är ju att jag inte hittar nåt som jag tycker stämmer. Så istället för att hjälpa mig med förslag så talar de om för mig att de håller inte på med rekrytering det gör arbetsgivaren. Lätt att skylla från sig. De tillhandahåller ju rekryteringsverktyget som arbetsgivaren använder sig av. Så då föreslår de att jag lägger in det under fliken kunskaper...övrigt...Men är de dumma på nåt sätt. Det är här som jag anger vilka språk jag kan och vilken typ av körkort jag har. Jag vill väl naturligtvis ha all yrkeserfarenhet samlat på ett ställe. Så istället för att hjälpa mig med en kategori så jag kan registera mig så mailar de hellre fram och tillbaka med mig i 4 timmar. Troligtvis för att de inte har en susning vad de håller på med. De vet inte hur programmet används och den som skapat det har inte heller nån aning om hur det ska användas. Ibland undrar jag hur en del får jobb. De kanske har använt sig av sitt eget rekryteringsverktyg och då vet jag ju hur missvisande det är. :)

Bemanningsföretag

Har suttit i flera dar och registerar mig hos olika bemanningsföretag. Det är ju inte speciellt kul. Tänk vad lätt det skulle vara att bara få ladda upp mitt CV och sen var det klart. Men nej då.... det ska vara tidsödande och osmidigt. Ta tex Arbetsförmedlingens sida. Allt var frid och fröjd ända tills jag skulle lägga in min datakompentens. Officeprogrammen var inga problem men när jag kom till InDesign och Photoshop letade jag fram och tillbaka utan att hitta dem. Tillslut var jag tvungen att ringa supporten. Det visade sig att det var visst inte dataprogram utan en yrkeserfarenhet. Hade väl lite synpunkter på detta och skickade väl iväg ett mail :)

Eller på de siter där det går att ladda upp ett färdigt CV men som på nåt sätt lägger ut sig själva i den typen av rutor som jag brukar få fylla i manuellt. Naturligtvis blir det aldrig rätt. Arbetsgivare:....sortera post... Beskrivning:....Skolfoto... Ja så det är ju helt oanvändbart. För att inte tala om Karlstad kommuns sida genom Aditro.... Fel typsnitt som grötar ihop sig...pop up rutor som driver mig vansinnig....tabtangenten som inte går till nästa ruta utan till nån annan liten funktion...och en massa skituppgifter som ska in. Tex Område: Jag väljer Data/IT.... dataoperatör (eftersom det är det närmaste jag kan komma) Det här kommer från en lista med färdiga alternativ.. Efter det ska jag lägga in nån sort klassificering ( som jag inte vet vad det betyder) och får fram Söksträngen måste vara längre än fem tecken och inte innehålla några mellanslag. Jamen HALLÅ...hur svårt kan det vara. Det är de själva som lagt in kriterierna och sen klarar det inte av att söka på dem. Vad sitter det för människor och gör de här programmen egentligen....Sen tycker jag inte om att jag inte kan skriva in mitt yrke utan måste välja från en lista... postsorterare...grafiker och bingovärdinna finns inte med.. ingen övrigt kategori att välja..så vad ska jag klicka i? Det populära yrket Hembiträde finns däremot med, nåt som jag trodde försvann på typ 40-talet. Så nu har jag letat fram och tillbaka ett bra tag för att hitta åtminstone en kategori som passar men har misslyckats. Så nu lägger jag ner den skitsidan. För jag känner blodtrycket stiger och irritation smyger sig på. Aditro har även fått ett mail ....som jag sagt tidigare, reta aldrig en Ann som har för mycket fritid.

Just idag har jag inte lust att vara på dåligt humör. Jag ska nämligen till ett bemanningsföretag och presentera mig och prata positivt om mig själv. Då vill jag inte komma som ett åskmoln. :)
Önska mig Lycka Till!!!!

Jag är en Knapp

Trodde jag skulle tillbringa en lugn dag och kväll i skogen. Men när jag vaknade hade jag ett sms. Ska du med och fika ikväll. Jamen javisst naturligtvis vill jag det. Så på eftermiddagen mötte jag upp 3 tjejer från Knappen. Vi stod där och tölade när ytterligare en kollega från gamla Knappen kom förbi. Rena rama firmafesten.

Vi gick på caf'e och fikade. Det var precis som när vi jobbade ihop. Inte en tyst minut och gapskratt. Hade så trevligt....det var många år sen vi träffades allihop.

Kollegorna och allt spring på AF fick mig att fundera i bilen hem.
Hur jag definerar mig jobbmässigt. Det slog mig att hur mycket jag än försökt trycka bort det så är jag fortfarande en grafiker. Det är min jobbidentitet och långt in är jag fortfarande en Knapp. Inte dagens Knappen utan gamla Knappen innan alla uppköp. När Stig var VD och gick omkring som en mystomte. Tiden innan Knappen förändrades. När personalen var som en stor familj. Svårt att beskriva känslan. Jag har alltid varit stolt att jobba på Knappen. Även fast jag inte alltid trivdes pga hur personalen behandlades av ledningen. Jag är glad att jag inte jobbar där idag. Finns många orsaker till det men främst att klimatet ändrades när Stig försvann. Sen gör det ont i hjärtat när jag ser hur vanskött företaget är i dag. En skugga av vad det har varit och vad det skulle kunna vara. Så det spelar nog ingen roll vad jag jobbar med eller var jag jobbar. Långt in kommer jag alltid att vara en Knapp.

Det kan man ju tycka

Har haft ett litet meningsutbyte med arbetsförmedlingen idag igen.
Skulle registrera mitt CV på deras hemsida och allt var frid och fröjd ända tills jag kom till datakunskaper. Officeprogrammen...inga problem. Men jag letade fram och tillbaka efter InDesign och Photoshop som är de viktigaste programmen för mig som grafiker. Kunde inte hitta dem nånstans och det fanns inget fält att fylla i själv.

Tillslut var jag tvungen att ringa support. Där fick jag svaret att de programmen skulle in under fliken yrke. Det är visst en yrkeskompetens. Jag stönade mot och sa att InDesign är ett program precis som word. Så om en arbetsgivare tittar på min datakompetens och ser att jag inte har de programmen i mitt CV så sorterar de bort mig med en gång. Borde det inte vara bättre att se allt samlat istället för att titta på olika ställen. Får till svar....ja det kan man ju tycka....
Stönades lite till....fick då en mailadress som jag kunde skriva till. Å det gjorde jag....fick svar nån timme senare att de skulle ta reda på vem som är ansvarig för detta och hänvisa frågan dit. Jaja...det blir nog inget av det...

Så slutsatsen.....reta inte en kvinna som har mycket fritid och är stönig som en blå gris.

Utvärdering vecka 4

Hela 4 veckor utan kolhydrater. Det har gått förvånansvärt lätt. Men den senaste tiden har jag blivit sugen på socker. Har även ett sug efter vitt bröd som baguett.

Har lärt mig en del saker som att kaffe med grädde mättar bra mellan målen. Frukosten är fortfarande äcklig. Kokta kalla ägg som förvarats i kylskåp är oätbart. Keso är vidrigt. Brieost växer i munnen. Mörk choklad är gott. LCHF kladdkaka är också gott....när jag vant mig. Grädde är inte så dumt. Nu ska jag prova nåt LCHF-bröd. Fast jag är skeptisk och tror det smakar sågspån. Restaurangbesök har varit lätt. Bara att be om extra grönsaker istället för potatis.

Så resultatet:
Vad -1 cm
Lår -1 cm
Mage -4 cm
Midja -3 cm
Över arm -1 cm
Byst -1 cm
Vikt -2,5 kg

Det är väl ganska ok. Fast jag trodde vikten skulle ha minskat mer. Men jag fortsätter ett tag till. Jag mår väldigt bra, har energi och halsbrännan har försvunnit. Jag är aldrig äckelmätt. Jag är tillräckligt stönig för att säga nej till kakor, godis och snacks även om jag är vrålsugen. Som nu. Så jag kör på vecka för vecka. För jag vet inte än om jag vill leva så här för evigt. Det är alldeles för många saker jag saknar som tex riktiga pannkakor.

Sugen på smörgås

Har ätit LCHF i 4 veckor nu. Idag var första dagen som jag kände och märkte en förändring på kroppen. Var på spinning och satte på mig ett par träningsbyxor jag inte använt på ett tag. Då märkte jag att de satt ledigare i midjan än sist jag hade dem. Träningstoppen satt lösare runt magen och kändes nästan lite för stor.

Jag märkte också vilken stor betydelse fettet har för mättnadskänslan. Har ätit dåligt med fett idag och har varit hungrig hela dan. Har också varit sugen på kolhydrater. Vet inte om det hänger ihop med fettet. Eller om det har nåt med sockret jag åt igår att göra. Men om jag haft en baguett hade risken varit stor att jag ätit den.

Ska bli spännande på min utvärdering imorgon. Som det känns idag fortsätter jag ett tag till. Jag tror inte att jag gör allt enligt LCHFmanualen. Det är nog för mycket kolhydrater i en del livsmedel jag äter. Men jag håller mig iallafall borta från de "rena" kolhydraterna som ris, pasta, potatis och bröd.

Är det nån som vet hur kroppen skulle reagera om jag helt plötsligt skulle äta ris. Jag är så sugen på kyckling i currysås med ris från Bamboo.
Men samtidigt vill jag ju inte svälla upp som en ballong som är risken om man blandar kolhydrater och LCHF om jag förstått saken rätt.

Dejt

Dejt med Göran. Snofsade upp mig så jag såg riktigt presentabel ut..Använde t o m foundation när jag la make upen. :)
Satte på mig min svarta favoritkjol som har lite vintagekänsla över sig. Tycker om kläder från äldre tider. Tänk 20-talet vilka vackra klänningar och skor de hade då.

Var på vår vackra teater och såg Crazy for you....musikal med sång och dans. Blir riktigt glad av att se och höra energin på scenen. Jag tycker om teater och opera. Favoriten är Les Miserable...så himla bra...fantastisk musik. Skulle vilja se den igen. Gärna i London. :)

Vi hade bokat bord på Alfie och fick vår favorit servitris. En supergullig tjej.
Nu måste jag erkänna att jag fuskade idag. Beställde efterrätt med massor av socker. Baileysparfait. Men...men tar nya tag imorgon.
Lagom till kaffet hade vi börjat spåna ordentligt och kommit på en massa skumma planer för framtiden. Får se om nåt är genomförbar. Man vet aldrig :D
Skulle vara spännande om det gick.

Inte råd att jobba

Jag är lite ledsen idag. Det beror till en stor del på jobbet.
I februari ska det bli färre timmar att fördela på oss biträden. Det kan bli så att anställningsavtalet skrivs på 0 timmar. Det innebär att jag inte får några schemalagda tider utan bara blir inringd med kort varsel. Om jag då bara får en kväll(ca 6 tim) en vecka. Då måste jag tacka nej. Jag har inte råd att jobba. Tack vare reglerna hos akassan. Jag får stämpla upp till heltid i 75 dar och de är snart slut. Jag en brytpunkt på ca 25 timmar/vecka. Jobbar jag mindre förlorar jag pengar på att jobba jämfört med att stämpla. Det känns så fel att tacka nej till jobb med orden....jag har inte råd att jobba. Jag vill jobba....vill träffa mina vänner. Vill inte sitta hemma sysslolös. Vet hur dåligt jag mår av det. Nåt måste vara hel fel om det inte går att jobba några timmar per vecka. Inte ha råd att jobba....ärligt....lyssna på hur fel det låter.

Julen är en känsla

Läste idag ett citat som stämmer hur jag känner det.
Julen är inte en högtid.....den är en känsla.
Beskriver så bra mina känslor inför julen eller påsken eller midsommar men även nyår. Jag bryr mig inte om ifall Jesus föddes, dog eller uppstod. Eller något annat de påstår han har gjort. Religion är helt ointressant. Men så är jag ju en hedning också. Det enda jag vill tro på är änglar som finns där och skyddar mig och vakar över mig. Som alltid har sina vingar runt mig och mina älskade.

Nej, julen och andra högtider är mer en känsla. Julen ger alltid den där varma, mysiga känslan. Oftast ingen stress, för jag brukar planera ganska bra. Veckorna som leder fram till jul är fulla av mysigheter. Julfest på jobbet...julbord med familjen...massage..klippning...teater. Packa julklappar i fina paket...göra julkort.... laga julmat ja listan kan göras lång med kuligheter. Grejen är att jag gör det som är kul. Är det nåt som är tråkigt eller känns som ett tvång...struntar jag bara i det. Det kan vara olika saker från år till år.

Julafton skall alltid firas med Göran, pappa, Nina, Johan och alla barnen. Johans mamma och hans syster med familj. Vi ska dricka glögg, äta god mat och stoppa oss fulla av sötsaker. Julklapparna ska delas ut och sen leker vi med barnens klappar. Singstar och wii var höjdarklappar.

Ibland brukar jag sitta och betrakta min familj. Höra dem småprata med varann. Känna hur den varma goa känslan sprider sig i kroppen. Vara så tacksam att jag har dem och hur mycket jag älskar dem. Jag tänker på mina änglar. De som finns med mig varje dag.
Vi som har älskade i våra liv....vi är rika. Så för mig är julen är en känsla.

Utvärdering vecka 3

3 veckor med LCHF och det känns mer och mer som en diet och inte som en livsstilsförändring. Den är tråkig och allt fett står mig upp i halsen. Däremot mår jag väldigt bra av att inte äta kolhydrater. Jag känner mig aldrig äckelmätt. Har energi och ingen halsbränna. Men kan inte tänka mig att leva utan baguetter, färskpotatis och ris. Det godaste som finns är hemgjord vaniljglass. Men det är massor av socker i det....tyvärr.

På nåt sätt verkar det som jag har svårt att gå ner i vikt. Fettcellerna har hullingar och klamrar sig fast. När jag körde spinning som mest mellan 2 och 4 gånger i veckan sa alla att jag kommer att rasa i vikt. Ja...tjena inte direkt. Då sa alla att jag fått muskler istället och muskler väger mer än fett. NEJ så fel.... 1kg muskler och 1 kg fett väger precis lika mycket...de tar bara olika mycket plats. Så jag har fått höra att jag ser mindre ut. Jag ser det inte själv. Men samtidigt som jag känner att jag fått mer muskler känns det som om fluffet bara flyttas utåt...inte försvinner. Den här veckan har jag känt mig plufsig. Trodde att jag gått upp...men det visade sig att jag gått ner 0.4 kg (wow) och minskat 1 cm lite här och där.

Med LCHF sas det att jag kommer att rasa i vikt. 2.5 kg på 3 veckor kallar jag inte för att rasa. Speciellt som jag misstänker att det är mest vatten jag gått ner.
Jag ger det några veckor till så får vi se om det händer nåt.
För det här är fruktansvärt tråkigt.

1:a Advent

1:a Advent och vinterstormen viner runt huset. Men inne i stugan är det varmt och ombonat. Adventsstakarna och adventsstjärnorna är på plats. I ljusstakarna fladdrar värmeljusens varma sken. Glöggen värmer gott i kroppen. En av årets mysigaste dagar.

Igår var det familjemys hos älskade lilla systern. Hon och Dennis hade födelsedagskalas. Slarvade lite med sockret och tog en tunn skiva tårta och 3 chokladpraliner. Men....men så är det ibland. Måste få slarva ibland.

Nu är det dags att pyssla om mig lite. Naglarna ska få ny färg. Funderar på blått....eller kanske rosa eller varför inte orange....hmmmm.... svårt val. Å det var dagens I-lands problem :)

Kram

Ont i ryggen :(

Fredagkväll och jag är för en gångs skull inte på posten och fredagsmyser. Fast det är inte självvalt. Jag är inkletad i linement, har en värmekudde i ryggslutet och diverse droger i kroppen.

Ja....nu är det inte så farligt som det låter. Det knäckte till lite i ryggen igår när jag böjde mig fram lite lätt och plockade upp ett lock till en smurf. Så himla dumt. Locket är ju inte ens tungt. Hade varit skillnad om jag lyft en tung smurf. Men nej da....inte Ann inte. Kan jag klämma mig på stepbrädor och tumstockar få en skalpell i foten, bli bränd av en brännmanet på greklandssemestern (där det inte ens finns maneter), trilla ner i ett hål och stuka foten så varför inte få ryggknäck av ett lock. Jag har bara lite otur ibland.

Som tur var jobbade Stefan min massör så han kunde få ordning på det värsta. Låg på massagebordet och pep och kved som en liten fågel när han träffade de ömma ställena. Sen halvsatt jag på en stol vid fladdret (där vi tar ut all post som inte kan köras i maskinerna). Jag tycker att figurstansade tomtar borde förbjudas. Nåja iallafall så lyfte Tony smurferna åt mig så jag slapp det. Härligt med hjälpsamma arbetskamrater.

Nu är det inte så synd om mig. Jag har inte jätte ont. Jag kan gå med lite problem. Isciasnerven ligger nog ikläm för det strålar ut i högerbenet. Men det är inte ryggskott. Tyckte bara det var onödigt att påfresta ryggen med tunga lyft och konstiga arbetsställningar. Lite vila och jag är snart tillbaka. Nu får jag ju fredagsmysa med Göran istället. Har inte hänt så ofta de senaste månaderna.

Jag hade däremot sett fram mot lite träning i helgen. Men det är bara att gilla läget. Får ta träningen på måndag igen. Med veckans bästa pass 75 min spinning med Håkan.
Det ska vara mer än lite ryggont för att jag ska missa det. Stönig som en blå gris.

Trevlig helg allihop!!!!!

Arbetsförmedlingen

Är nu helt tömd på energi. Har varit på besök på Arbetsförmedlingen. Jag skulle på vägledning tyckte min förmedlare. Alltså ta reda på vad jag vill bli när jag blir stor. En person före mig i kön. Väntetid 1 timme. Tur att wordfued och fb finns. Vägledaren tyckte jag skulle utbilda mig. Helst till ett tekniskt yrke som jag är totalt ointresserad av. Efter 20 min fattade hon att jag inte var intresserad. Eller jag trodde det ialla fall. Hon sa att det inte verkade som jag var intresserad av utbildning utan vill ha ett jobb. Så vi gick vidare och pratade om jobb. Jag var tydlig med att jag vill inte jobba inom vård. skola och omsorg. Å människan föreslår att jag ska utbilda mig till behandlingsassistent. Jag blir så trött. Så vi kom fram till efter 30 min att jag vill ha ett jobb. Eftersom min förmedlare inte tycker att mina 3 jobb är riktiga jobb.
Så nu sitter jag här i lunchrummet på mitt oriktiga jobb och ska göra ett 6 timmars pass. Totalt dränerad på energi. Å jag vill ha choklad.

Mammografi

Jag är glad att landstinget erbjuder mig mammografi och cellprov för en billig peng. Idag var det dags för mammografi. Tänk om hela sjukvården var lika effektiv. Skulle vara där 16.25. När klockan slog det hade jag blivit röntgad, satt på mig kläderna gått ut från sjukhuset och satt i bilen på väg ner mot stan. Otroligt smidigt. Sånt betalar jag gärna skatt för. Det är allt slöseri som jag blir trött på.
Nu får vi hoppas att männen får chans till prostata undersökning. Jag tycker det är lika viktigt som mammografi.

Känner att jag skulle behöva utnyttja sjukvården lite till. Inflammationen i handleden blir värre och värre. Det enda som hjälper är en cortisonspruta. Å den är jag rädd för, det är därför jag drar mig för att gå dit. Så fort.doktorn nämner cortison blir jag kallsvettig. Inte nog med att nålen ska in..den ska rota runt där inne också. Inte bara på ett ställe utan gärna på 2-3 st andra ställen. Det är en fruktansvärd smärta...men den slutar inte där...smärtan fortsätter i flera dar.
Så om det finns nån som vill hålla Knyttet i handen när hon vågar gå dit och få sprutan så är du varmt välkommen.

Utvärdering vecka 2

Vecka 2 med LCHF har gått riktigt bra. Midja -2 cm, mage -1 cm. Vikten är oförändrad.
Jag saknar inte kolhydrater till maten. Men jag saknar smörgås till frukost. Det är det enda som jag inte tröttnar på. Ägg i alla dess variationer växer i munnen. Turkisk yoghurt och hallon står mig upp i halsen. Jag vet inte vad jag ska äta till frukost som jag står ut med. Sen saknar jag socker....speciellt kakor till kaffet. Kexchoklad...saltlakrits...Riesenkola..ostkrokar.....chips.....jag kan fortsätta så listan blir riktigt lång.
Men eftersom jag är stönig så håller jag mig från det.
En utmaning var att gå på restaurang. Där är det lätt att strunta i allt och beställa in potatisgratäng. Men jag tänkte till och tog extra sallad på fredag och wokade grönsaker på lördag. Så det funkar på restaurang också. Bara jag vill. Fast jag valde och ta några Baccardi breezers till bowlingen. Sött som tusan men lite kul måste kickan få ha.

Idag var det spinning. Det var tungt att fokusera. Kände när jag satt i omklädningsrummet att det tog emot. Tänkte...gud va jobbigt det är....jag orkar inte. Bara jag inte är på väg in i en svacka. Har haft såna förr och de är inte roliga. När jag blir helt apatisk och inte orkar ta mig för nåt. Jag som har tränat så bra sen i somras. Vill inte förstöra det med att bli omotiverad igen. Jag som hade så tokmycket energi förra måndagen. Jag hoppas att det bara är en dålig träningsdag. Måste få ha såna ibland.

Jag kanske håller på att få nån skit. Fryser och fick ont i huvud och hals efter passet. Ligger nu nerbäddad i soffan under filten. Fast näää...jag har inte tid att bli sjuk. Jag har för mycket att göra.
Men jag är rädd för svackan...vill inte att den kommer och om den gör det. Orkar jag motivera mig. Då är det tur att jag har mina träningskamrater. Att ha nån som tar mig i kragen och släpar in mig på gymmet. Kan vara bra att ha.

Världen krymper

Jag tycker verkligen om Facebook.  Så lätt att få kontakt med vänner från förr. Men även nya vänner. Mycket lättare att hålla kontakten med ett meddelande än att ringa. Ikväll träffade jag 3 tjejer från förr. Vi började lekis i Fagerås tillsammans och följdes åt upp till nian. Efter det gick vi åt olika håll. Jag fick nya vänner i gymnasiet. Så det dröjde sisådär 10 år innan vi träffades på en klassträff. Så ikväll så hade det gått ytterligare ca 15 år. Visst har vi setts helt kort nån enstaka gång på stan. Men det är allt. Så ikväll träffades vi och åt middag. Det var sanslöst kul. Skrattade så tårarna rann. Tiden bara rann iväg och vips så ville restaurangen stänga.

Jag bara älskar att världen krymper. Idag är det så lätt att hålla kontakten med människor långt bort. Få nya vänner från andra delar av världen. Resa till andra länder är inte ett jätteprojekt längre. Det är lika lätt att åka till London som till Stockholm. Vilken tur...jag som älskar London. Min stad.
Tänk om allt detta funnits när jag var 20. Wow. Jag skulle ha gjort världen osäker :)

Morgonkramar

Jag tycker inte om mornar. Så när klockan ringer 04.45 och jag har sovit 3 timmar är jag ingen pigg kicka. Händer det två dar i rad då är jag en trött och mindre glad kicka. Lägg till ett möte på AF också och energin är som bortblåst.
Men att komma in på jobbet och möta Carro på väg hem, få ett stort leende och en låååång bamsekram, det kan få den tröttaste Ann att få energi. Sen kommer Lotta 10 steg bakom med ett stort leende och skriker när hon får se mig. Gud..va stark du är..vad du är duktigt. Å jag får en ny underbar morgonkram.
Springer som en skållad råtta på jobbet och på eftermiddagen har energin tagit slut. Då helt plötsligt står underbara Madde där med ett stort leende och en jättekram. Det är gött att leva. Även med tidiga mornar. Så på kvällen firade jag. Syndade med kladdkaka lchf style. Bara därför att jag kan och att livet är gött.

Utvärdering vecka 1

En vecka utan kolhydrater och socker om jag inte räknar smörgåstårtan igår. Å det gör jag inte. Jag har ett selektivt minne.
Det har gått hur bra som helst. Inget sötsug vilket förvånar mig. Inga problem heller att hitta alternativ till kolhydraterna. Fast det är mest Görans förtjänst eftersom han lagar maten.

Resultatet efter en vecka är att bysten, midjan och vaden har minskat 1 cm var. Vågen visar -2 kg troligtvis är det vatten som försvunnit.
Men den största vinsten upplevde jag idag på spinningen. 75 minuter kändes som uppvärmning. Musklerna orkade hur mycket som helst. Kroppen var urstark. Glädjen sprudlade. Under flera veckor har jag fått kämpa för att få upp pulsen. Vid 88% har det varit som att gå rätt in i en vägg. Idag kom jag upp i 90% utan problem. Blev förvånad att jag kom dit upp så lätt utan att ta ut mig helt. Vilken WOW känsla. SpinningHåkans pass är alltid lika inspirerande och när de är fullsatta så bubblar det av energi i rummet. Har nog aldrig upplevt ett så bra pass. Både för kroppen och själen.
Så nu kör jag på några veckor till. Det här kommer att gå bra :)

Familjen på besök

Varför säger alla att det är skönt med massage. Det är INTE skönt eller behagligt på nåt sätt. Det gör ont i varenda muskel hela tiden. Efter en timme av smärta vill jag hoppa av bänken och ge massören en snyting. Men jag måste väl behärska mig.

Hade en ny mysig dag med de nära och kära som var här och åt smörgåstårta. Ja...jag åt smörgåstårta. Men det var så där gott. Kunde ha ätit nåt annat istället. Men jag höll mig iallafall från sötsakerna. Bakade en kladdkaka lchf-style. Den kunde lika gärna ha kvittat. Kväljande, fet chokladsmak. Äckligt. Konstigt jag som älskar choklad. Kände smaken i flera timmar...icki.
Har problem med frukostarna också. Den växer i mun och jag får rysningar och kväljningar. Har inte hittat rätt där än.

Nåja...det viktigaste var att familjen var här. Brottades med Theo. Försökte prata med de enstaviga tonåringarna :)
Men det var en härlig känsla att höra familjen småprata i bakgrunden när vi fixade kaffet.

Det sämsta som hänt den här helgen är att jag fått en spricka i en nagel. Får väl ta och köpa nagellim. Problem löst :)

Kramar

Unna mig!!!

Sov länge. Älskar att sova länge på mornarna. Äta frukost i lugn och ro njuta av morgonen.
Tog en snabb sväng förbi stallbacken för att hämta systern. Sen var det Unna mig! mässa. Strosade runt bland utställarna. Jag är nu en Odd Molly f...a :)
Föreläsning med Ann Söderlund om att unna sig saker. Lyssnade på Göran Samuelsson från Packmopedsturnen. Hängde med på SATS zumba pass. Men det var lite trångt mellan stolsraderna.

Det bästa med mässan var att jag fick umgås med Nina. Rena rama lyxen.

Jag unnar mig gärna olika saker. Lyxar till tillvaron. Försöker njuta av livet. Ansiktsbehandlingar, massage, träning, vänner, resor ja allt som får mig att må bra. Lyx behöver inte vara dyrt, det kan tom vara gratis. Det kan vara att sitta en varm sommarkväll och känna doften av nyklippt gräs. Hitta ett perfekt svampställe. Komma hem efter en lång arbetsdag och brasan är tänd, känna doften av levande ljus och få krypa upp i soffan. Det kan också vara att unna sig nåt litet som livar upp dagen. För mig är det just nu nagellack. Färglada naglar piggar upp i höstmörkret. Färgglatt förresten mitt senaste nagellack är svart. Får se om jag tycker om det.
Lyx kan också vara svindyrt. Men då handlar det ofta om prylar. Jag vill inte ha prylar. De tynger ner. Jag vill äga så lite som möjligt. Fast om nån råkar ha Koh-i-Noor eller ett Fabergé ägg som bara ligger och skräpar. Skulle jag ju inte säga nej.



Men den största lyx för mig är att umgås med människor jag tycker om. Familj och vänner. De mjuka värdena i livet. Precis som ikväll äta mat tillsammans med Göran, Marita, Urban och tvillingarna. Sitta och töla till småtimmarna. Se Urban som mår så bra efter operationen. Vara så tacksam att allt har gått bra. Det är ett magiskt mirakel. Ren och skär lyx. Vara på ett riktigt bra spinningpass och helt plötsligt kryper den där underbara lyckokänslan in i kroppen. Den som får mig att le och sjunga. Underbar lyx.
Lyx kan också vara nåt så enkelt som en ballong. Eller som Nalle Puh säger.

Stönig som en blå gris

Hade en halvledig dag. Äntligen behövde jag inte gå upp tidigt på morgonen. Men blev ändå lite chockad att klockan var 11 när jag vaknade. Hade tänkt städa men orkade inte masa mig upp ur soffan. Äsch dammråttorna finns kvar imorgon också. De flyttar ingenstans.

Syster yster vill att jag korrläser hennes C-uppsats. Kolla stavfel och meningsbyggnad. Är lite ringrostig men jag är visst den enda som är tillräckligt nitisk och gnällig. Måste göra en mental notering att ge beröm när nåt är bra. :)

Blev också nåt otroligt godissugen. Men eftersom jag är stönig som en blå gris fick jag döva suget med kaffe. Har jag bestämt mig för nåt kan jag bli lite extrem. Men det gäller för mig hålla en linje för att klara det. Inte ge efter i första taget. Istället för att sitta kvar i soffan så åkte jag till SATS. Tog ett styrkepass. Trodde att musklerna skulle vara trötta. För det var jobbigt att gå uppför trapporna till gymmet. Men så fanns de gulliga tjejerna i repan och log och pratade lite. Alltid lika trevligt att komma dit. Jag trivs verkligen på SATS Färjestad. Träningspasset gick jättebra och jag kände mig urstark.
 
Jag brukar fredagsmysa på Posten. Idag var jag där igen. Fast utan fredagsmys den här gången. Avstod från popcornen som finns där och paradischokladen som min lagledare hade med sig. Kände mig riktigt duktig. Här kom den blå grisen fram igen.

Den här livsstilen kräver ganska mycket. Vad gör jag när jag blir bortbjuden? Som imorgon kväll när vi ska till Marita och Urban på lasagne. Jag sa att jag tar med en egen sallad. Så allt går att fixa med lite vilje. Det gäller att värdarna har förståelse bara. Inte alla som har det. Men La Familia är vana vid alla mina konstigheter. Tur är väl det.
Nåja...jag kämpar på ett tag till och gör en utvärdering om några veckor. Får se om jag tycker det är värt det.

Annorlunda

Bloggen kommer att se annorlunda ut. Jag har inte samma behov att skriva av mig min förtvivlan och ledsenhet. Urban mår bra och jag är lättad och glad. Jag har fått tillbaka leendet. Jag hör musiken i huvudet och jag sjunger igen. Hellre än bra....men jag trallar lite för mig själv. Jag hittar in i min Rosa fluffiga värld.
Så nu ska jag prata om ditt och datt. Antagligen ganska mycket om den senaste utmaningen att hålla mig från kolhydrater och socker. Träningen som har blivit väldigt viktig för mig. Spinning som jag älskar. Mina medgångar och motgångar i träningen och i livet. Men också om mina vänner och familj som är det viktigaste som finns för mig. Se livet från den ljusa sidan. Vara tacksam att livet är trots allt ganska gött att leva. Jag kommer säkert att bli djup och mysko ibland. Bara att gilla läget för alla de här bitarna är vad som gör mig till mig.

Den 3e dagen

Idag är det 3e dagen utan kolhydrater och socker. Ärligt hur tråkigt är inte det då. Men det går väldigt bra hittills. Har lyckats över förväntan.

Med jämna mellanrum brukar jag gnälla för SpinningHåkan att ju mer jag tränar desto fetare blir jag. Vi pratar kost och träning ganska mycket. Han föreslog att jag skulle sluta med kolhydrater. Han har sagt det förut men då har jag fått sälöron och inte hört vad han sagt. Så jag var väl lite vrång. Tycker ju om vit mat och socker. Men eftersom det inte händer nåt så måste jag prova nya vägar. SpinningHåkan talade om för mig att jag var tvungen att bestämma mig. Göra ett statement. Det värsta är att jag vet ju att han har rätt. Av nån konstig anledning så brukar han faktiskt ha det, och jag förstår ingenting. Han är ju man, de brukar inte ha rätt speciellt ofta (hehe). Men iallafall jag bestämde mig för att lyssna på honom den här gången. Nåt gör jag ju fel för annars skulle fluffet minska. Men nu är jag iallafall inne på 3e dagen och jag kämpar på.

Igår var jag och Karin på Fontana di Trevi. Hade en trevlig kväll. Satt och tittade på menyn och ville ha en pasta rätt men valde Ceasar sallad. Petade t o m bort krutongerner. Blev kallad för extrem bara därför. Så just nu känner jag mig tillräckligt motiverad för att göra ett statement. Händer det saker på måttbandet och vågen så blir jag ännu mer motiverad.
Men jag tar små steg, ett i taget.

Wow. Vilken resa

För 5 dagar sen var jag på väg till Uppsala. Orolig så jag ville kräkas. Resten av veckan har varit en otrolig resa. Från att inte veta hur Urban skulle klara operationen. Vilka skador han skulle kunna få. Till att idag sitta hemma hos Marita och Urban och höra dem i köket hur de ansiktsmålar barnen som ska på Halloweenfest. Sitta och titta på Urban och se och höra honom precis som han var innan tumören. Det är en ynnest. Jag vill kalla det ett mirakel.

Vi gjorde en resa från Urban som vi skulle kunna ha förlorat. Till de som vi älskat och förlorat. Kyrkogården på Alla helgona är vacker. Alla ljus som påminner mig om livet. Stillsamt. Tid för eftertanke. En liten resa genom minnen från förr.

Hemma i stugvärmen tänder jag ljus för Mina Människor. Ni som gör mitt liv till en resa. En fantastisk resa. Varje dag. Året om. Alla er som jag vägrar släppa taget om. Som alltid finns med mig. Mina Människor

Tacksam

Det är några dagar före Alla Helgona. Dagen då vi minns våra älskade som vi förlorat. För mig behövs det inte en speciell dag för att komma ihåg dem. De finns alltid med mig. Jag är en del av dem. De finns i min Rosa fluffiga värld och de finns i mitt hjärta.
I år vill jag tända ljus och minnas de som finns här hos mig. Därför att livet är kort och flyktigt. Ibland tar det slut när vi minst anar det. Jag vill tänka på alla er som gör mitt liv vackert. Ni som fyller mitt liv med innehåll. Som gör dagarna minnesvärda. För det är de dagarna vi kommer ihåg. Det behöver inte vara stora saker som händer. Det kan vara ett leende. En klapp på handen. Några gulliga ord. En kram. En bra instruktör på ett spinningpass. Min fristad. Nåt som är så enkelt men betyder så mycket.
Jag har haft det jobbigt den senaste månaden. Men så finns de fantastiska människorna i mitt liv som har gjort det lättare. Som min vackra underbara Carro som skrev så här till mig
det jag kan erbjuda är miljoner kramar och massa kärlek och det kommer du få! ♥ Jag kommer alltid stå vid din sida och vill du bryta ihop gör det jag lovar dig att jag kommer hålla upp dig och torka dina tårar!
Så på lördag ska jag tänka på er alla. Ni fantastiska, underbara, älskade som finns i mitt liv.
Ni är Mina Människor.
Kram

Jag kan inte sluta le

Har lyckokänslor i hela kroppen. Idag har det varit en lätt dag. Jag är fortfarande virrig. Men jag kan andas. Mina underbara vänner finns därute. De tänker på mig. Det värmer hjärtat. Mina människor.
Spinningpasset gick som en dans. Kroppen känns lätt. Själen har fått frid.
Det kan komma bakslag. Men det vill jag inte tänka på just nu. Jag vill känna mig lättad. Känna lugnet i kropp och själ. Idag vill jag känna mig lycklig.
Jag kan inte sluta le.

Resan till Uppsala 4

Hemma efter en lång dag. Men det var värt det. Skönt att få vara med Marita och träffa Urban. Se honom så pigg och positiv. Det första han sa till mig var...Vad fin du är i håret.
Han var redig men har lite problem med korttids minnet. Inte konstigt han har haft skallbenet bortsågat och en stor tumör bortplockad. Ikväll har han fått äta smörgåsar och behållit dem. Hade lite ont så han fick smärtlindring. Låg och såg på TV när Marita ringde. Hoppas han får en lugn natt.
I väntrummet pratade jag med en ung tjej. Hennes bror låg nersövd i respirator efter att ha blivit misshandlad i fredagsnatt. 20 år gammal, hela livet framför sig. Fy f*n vilka människor det finns.

I bilen hem hade jag mycket tid att fundera. Jag kände hur lättnaden spred sig i kroppen. Hur jag blev lugn. Märkte flera gånger att jag satt och log. Fjärilarna var borta likaså fåglarna i magen. Äntligen.
Som jag sa till Urban...idag är det glädjetårar

Resan till Uppsala 3

Urban är ute från operationen. Kirurgen har fått bort det han kunde få bort. Urban mår så bra han kan under omständigheterna.

Resan till Uppsala 2

Det är inte fjärilar i magen längre. Det bor en hel familj med småfåglar där nu. Jag är så otroligt nervös och skakig. Urban ligger på operationsbordet just nu. Jag är på väg till Uppsala tillsammans med Maritas mamma. Vi vill vara hos Marita.
Operationen kommer att vara länge. De tror att den är färdig vid 17-tiden. Tumören är ovanligt stor med cystor runt om.
Just nu är det jobbigt.

Resan till Uppsala 1

Gör mig färdig för att åka och möta upp Maritas mamma. Frukosten växer i munnen och helst skulle jag vilja spy upp den. Men jag vet att det kommer att bli en lång tuff dag. Jag behöver all energi jag kan få. Det här är en roadtrip jag önskar att jag inte behövde göra.

Min lillasyster

Ändrade planer igen. Jag och Maritas mamma åker till Uppsala imorgon bitti. Det känns skönt att få komma dit så att Marita inte behöver vara själv.
Har laddat batterierna lite till idag. Omgiven av min älskade familj.
Jag beundrar min syster. Förstår inte hur hon har tid och ork till alla järn hon har i elden. Läser 100% på socionomprogrammet, jobbar 40% på ett socialkontor. 3 barn och ett 4e på väg. Hon är så otroligt stark och klok. Min vän och min lillasyster. Mitt liv vore tomt utan henne.

Mina människor

Fate controls who walks into your life.
But you decide who you let walk out, who you let stay and who you refuse to let go.

Jag har mina människor. De underbara fina som jag kallar mina vänner och min familj. De som jag vägrar släppa taget om. De som jag aldrig vill leva utan.
Om de försvann skulle mitt liv bli fattigt. Tråkigt. Det är gamla vänner och nya vänner. Hur länge vi har varit vänner är inte det viktigaste. Det viktiga är att ni får mig att må bra. Att jag får er att må bra. Ni är mina människor.

Laddat batterierna

Har haft en skön dag då jag laddat batterierna. Började med en oljemassage för att slappna av. Tränade för att få energi.
Träffade en arbetskamrat från längesen. Har inte sett honom på flera år. En av de mysigaste jag jobbat med. Gjorde en ny bekantskap som jag pratade spinning med. Kom från gymmet full av energi och kände mig nöjd och glad. Härlig känsla.
Var på kinarestaurang.och myste med Göran. Kom hem satte mig tillrätta i soffan för att titta på fotboll. Det gjorde jag i 2 minuter sen sov jag. Mycket skönt att ta igen förlorad sömn. Har haft en bra dag och batterierna är halvladdade iallafall.

Uppsala

Idag har Marita och Urban varit till Uppsala för att ta prover och träffa olika läkare. Det blev också ett besök på avdelningen där Urban kommer att ligga ett tag. Det kommer att bli en lång och komplicerad operation. Läkarna räknar med att den tar 6-7 timmar. Jag har hela tiden varit inställd på att följa med Marita och Urban till Uppsala. Jag vill inte lämna Marita själv under operationen. Hon har också varit inställd på att jag följer med. Men idag kände hon sig stark. Hon vill att jag stannar hemma. Bara hon vet att hon kan ringa till mig när som helst. Det kan hon, jag kommer att finnas där. Vill hon att jag kommer, så kommer jag. Men valet måste vara Maritas. Hon får bestämma. Jag vill absolut inte lämna henne ensam. Men jag måste. Jag måste lyssna på vad Marita vill och lämna mina egna känslor utanför. Det är jobbigt. För jag vill vara där för henne. Nu kommer jag att vara det, fast inte som jag tänkt mig. Inte som jag vill. Men som sagt det måste vara Maritas vilja som styr.
Så på måndag ska jag försöka ha en normal dag. Hur nu det ska gå.

Dåliga nyheter

Ett nytt 75 min spinningpass som jag hade hoppats skulle ha rensat hjärnan. Det lyckades inte riktigt. Fick dåliga nyheter strax innan passet. Så jag hade svårt att lämna verkligheten utanför.
Urban har blivit sämre, så det är tur att han och Marita åker till sjukhuset i Uppsala imorgon. Provtagning inför operationen på måndag. Jag är nervös. Det är ändå hjärnan som ska opereras. Men allt kommer att gå bra. Det finns inget annat alternativ.

Lyssnade på kroppen

Idag lyssnade jag på den slitna kroppen och trötta själen. Jag gav bort ett pass på posten till en kollega. Jag brukar inte göra det. Har jag sagt att jag ska jobba så gör jag det. Men just nu måste jag göra det för min skull. Det känns som om en liten sten försvunnit från axlarna. Jag är dålig på att lyssna på kroppen. Brukar köra på som en duracellkanin. Måste försöka bli bättre på att lyssna och se signalerna. Idag gjorde jag äntligen det. Men jag önskar att kroppen slutar darra, händerna slutar skaka. Trycket i bröstet lättar. Fjärilarna i magen flyger nån annanstans. Jag slutar hyperventilera, så jag kan andas. Yrseln och illamåendet försvinner. Värken i kroppen lättar. Få sova. Att jag sväljer klumpen i halsen. Men framförallt önskar jag att tårarna tog slut.

Vem tröstar Knyttet?

Och knyttet gick och gick, men inget hände
fast det fanns fullt av folk på alla håll.
Han såg ej till en enda som han kände
för knyttet var ett mycket ensamt troll

Ensamheten kommer smygande. Den där sorten när det känns som om jag är ensam i hela världen. Den som kan komma även i ett rum fullt med människor. Ensamheten har inget med det att göra. Det är mer en känsla som finns inom mig. Känslan att vara övergiven.

och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
Men vem ska trösta Knyttet med att säga ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är.

Förnuftet vet att jag inte är övergiven. Att det alltid finns människor där som hjälper mig att plocka ihop bitarna igen. Men förnuftet och känslan är inte alltid överens.
Ibland styr känslan. Den ledsna känslan. Den som får mig att hamna i Landet Långtborta. Landet som jag vill lämna, men inte kan riktigt än. Jag känner att jag måste försöka vara stark. Många behöver mig just nu. Det är jobbigt när det ibland känns som hjärtat går i tusen bitar. När jag bara vill lägga mig ner och hoppas att kroppen ska sluta darra. Att världen ska sluta snurra.

Jag måste trösta skruttet, jag får inte vara svag
för hon är nog, om möjligt, ännu räddare än jag!

Men vem tröstar Knyttet?

Mobbing

Vad är det som gör att vuxna människor mobbar? Vad ger dem rättigheten att få andra att må dåligt? Hur löser man det när det är chefen som mobbar? Ledaren för företaget som ska värna om personalen. Få människor att växa och se sin potential. Istället väljer hon att trycka ner duktiga medarbetare. Få dem att krympa. Få dem att vantrivas på jobbet. Det är inte första gången det händer, utan det verkar som hon satt det i system. Men nu har hon gått på en stark människa, som inte backar. Ger henne en match. Vägrar att bli nertryckt.

Detta händer på ett företag som jag en gång i tiden älskade. Det händer någon som jag älskar.
Jag var stolt över företaget, det blomstrade. Vi var inte alltid överens men vi tyckte om varann. Vi hade kul ihop. Men så förändrades ledningen. Det blev kallare. Trivseln försvann. Tillslut försvann jag med. Efter att jag slutat blev jag lyckligare än jag varit på länge.
De andra blev kvar. Ledningen ändrades igen. Mobbaren kom in i bilden. Personalen krymptes. En av de som blev kvar började arbetsdagen med att gråta. Hur kan en ledare tillåta det? Är inte personalen värd mer?

Varför vill nån att andra ska känna sig små?
Vem har gett henne den rättigheten?

Sliten

Jag börjar känna mig sliten nu. Kroppen blir trött fort. Musklerna stela. Det värker lite här och där.
Inte så konstigt kanske. Har jobbat dubbelt sen 1 september. Först dagjobbet och sen kvällsjobbet 3-4 gånger per vecka. Sover i kapp på helgen. Jag vet att inte är bra att jobba så här. Men det är en kort period så det brukar gå bra. Fast av nån konstig anledning händer all skit i oktober. I fjol fick Göran en hjärtinfarkt och i år fick Urban en hjärntumör. Så om inte arbetsbelastningen vore nog. Den mentala oron för de älskade finns alltid där. Men jag är en tuff brud. Jag bryter ihop och kommer igen. Jag kommer alltid igen.
Jag ser till att äta bra, sova bra (inte alltid det lättaste). Sen är det viktigt att få min fristad på spinningcykeln ialla fall en gång i veckan. Fly från verkligheten och tömma hjärnan. Jag vet inte hur jag skulle ha orkat om inte Göran skött all markservice. Det är tur att jag har ett skyddsnät.

8 år

Idag är det 8 år sen mamma somnade in. Många, många år för tidigt. Vi förlorade kampen mot cancern. Det var skönt för mamma att somna in. Slippa kämpa mot smärtan. Det är hos oss som är kvar, som smärtan finns nu. 8 år senare har jag kommit igenom sorgen. Men jag kommer aldrig över den. Den kommer alltid att finnas i hjärtat. Saknaden kommer aldrig att försvinna.

Hockey

Livet är lite som en hockeymatch.
Nedsläpp, vi har hela matchen framför oss. Stora förväntningar. Spelet böljar fram och tillbaka. Ibland är det lojt utan kraft. Så helt plötsligt kommer energin, skridskorna glider lätt och allt blir rätt. Men så när man minst anar det kan det komma ett mål bakåt. Energin försvinner. Det känns tungt. Du kämpar och kämpar men inget händer. Felpass och träffar i målramen, stolpe ut. Klockan ringer för periodpaus. Det är nu perioden ska analyseras. Då är det lätt att hamna i en livskris. Varför blev det så här? Hur kan vi förändra det?

Period 2. Coachen har gjort förändringar. Fått igång fötterna och energin. Då helt plötsigt får du ett riktigt smörpass rakt i slottet. Livet leker. Nu är det stolpe in, inga problem. Allt flyter fint.
Klockan ringer för andra periodpausen. En ny livskris. Nya analyser. Vad har gått rätt och vad har gått fel.

Period 3. Det är nu det gäller. Hur länge finns kraften kvar? Vem tröttnar först?
Orkar man samla kraft igen. Lite tjuvnyp här och där. Kanske ett stort slagsmål när orken tryter och humöret inte är på topp. Slutsignalen ljuder. Spelarna hyllas och ljusen slocknar. Vi har kommit till vägs ände. Slutet. Det är nu vi bara kan hoppas att vi är älskade och saknade. Att vi har gjort en bra match på det stora hela. Visst har vi haft våra fel och brister. Ibland har det gått åt skogen men vi har kämpat. Ibland har det varit tungt och ibland har fötterna dansat av glädje. Men när slutsignalen ljuder får vi iallafall hoppas på att vi kan säga.
Jag ångrar ingenting. Jag har haft en rikt liv. Jag har varit älskad. Jag har älskat.

Kram

Stark nog att le

Jag har en fantastisk vän. En av de starkaste och finaste människorna jag känner. Trots ständig värk i både kropp och själ finns alltid ett underbart leende, några fina ord och en varm kram. Trygghet. Värme.
En dag hoppas jag vara lika stark.

Ett leende betyder inte alltid att du är glad, utan att du är stark nog att le även när det gör ont.

I hjärtat

De jag älskar finns för alltid undanstoppade i mitt hjärta. Jag har förlorat några av dem som jag älskar mest. Men i mitt hjärta lever de fortfarande. De har skapat vackra minnen. De har gjort mig till den jag är.

Frid

Jag fann den inre friden idag. På spinningcykeln. Leendet spred sig i ansiktet och jag kände friden. Ett ögonblick av lycka. En kort stund men det räckte för att få ny kraft. Se Carros stora leende och få en varm kram. Just då och just där var verkligheten långt borta.

Tystnaden kom i oktober

Jag kommer inte ur Landet Långtborta. Hittar ingen väg ut. Dörrarna är stängda. Men då och då hittar jag en dörr på glänt. Smiter ut en kort stund. Försöker lyssna på vad andra säger men orkar inte utan dras tillbaka in i Landet Långtborta. Där finns tystnaden. Inget som stör. Det är lugnt.
När jag är i Landet Långtborta är jag tyst, lugn och tillbakadragen. Precis motsatsen till vad jag brukar vara. Jag är inte tyst. Det finns nog ingen som har sett mig tyst. Munnen rör sig alltid.
Jag brukar vara som en duracellkanin. Men nu är kraften borta. Kroppen rör sig långsamt.
Just nu har jag inte kraft att lämna Landet Långtborta för att komma ut i verkligheten. Så jag får vara tyst och frånvarande ett tag till. Jag bara orkar inte. Tystnaden kom i oktober.

Tänkvärt

Tänkvärda ord från min älskade lillasyster.

De personer du kan lita på är de som kan se tre saker hos dig, sorg bakom ditt leende, kärlek bakom din ilska och anledning bakom din tystnad.

Bakom molnen

Spinning = Lycka

När jag tränar känner jag för det mesta en glädje och en känsla av välbefinnande. Jag mår bra  på en spinningcykel och med rätt instruktör så är det en fröjd. Det är jobbigt och svettigt och helt underbart. Efter ett riktigt bra pass som ger energi känner jag mig lycklig. Jag kommer in i min rosa fluffiga värld där jag mår bra. Precis som jag gjorde igår. Det gav mig styrka, energi.

Med fel instruktör är det en pina. Då går jag in i Landet Långtborta. Kopplar ner hjärnan. Hoppas att pinan ska ta slut fort. Precis som idag. Istället för att känna mig upprymd och lugn, så kom det över mig en känsla av ledsenhet. Kanske för att jag hade andra förväntningar på passet, eller så var det helt enkelt så att instruktörens hårda attityd inte passar mig. Inte så att jag bangar för hårt arbete. Eller att instruktören skriker, för det klarar jag av och vill ha. Det är mer språket som används och attityden. Jag tycker helt enkelt inte att det är kul att bli uppmanad till att tänka på nåt som gör mig riktigt förbannad. Varför skulle jag göra det? Spinning är min fristad. Det är dit jag går när jag vill må bra. Lämna verkligheten utanför en stund. När jag vill komma in i min rosa värld. Om jag vill ha negativ energi så finns alltid den fula verkligheten runt hörnet. Igår var första gången jag kände mig nedstämd efter ett spinningpass. Det var inte längre min fristad istället hade den fula verkligheten kommit in i salen.

Jag  hoppas att nästa pass får mig att komma in i min rosa fluffiga värld att jag återigen får min fristad, mitt må bra ställe. En kort stund av frid innan det är dags att vakna upp och möta verkligheten.

Inre frid

Inre frid. Igår kom den till mig för ett kort ögonblick. Helt plötsligt kändes det lätt. Där i spinningsalen med 3 av mina favoriter. Spinningcykeln, bästa Carro bredvid mig och Meat Loafs Dead ringer i högtalarna.
Allt rann av mig och jag kände leendet sprida sig i hela kroppen. En skön känsla.
Spinningcykeln måste ha känt samma sak för han vägrade släppa taget om mig. När jag skulle knäppa loss höger skon satt den fast. Stenhårt. Kunde inte rubba den. Var tvungen att snöra av mig skon och lämna den i trampan. Både jag och Carro slet för att få loss den. Så tillslut släppte han taget när vi talat om för honom att vi skulle ses imorgon igen.

En egen värld

Jag har en egen värld. Den är rosa, fluffig och lycklig. En förtrollad värld. Där finns alla de jag älskar. Här finns också alla de som jag älskar som inte längre finns hos mig. Det är den vackra världen som jag går in i när jag flyr från den fula verkligheten. Minnen och tankar som gör att jag helt utan anledning får ett stort leende på läpparna. Där jag mår bra.

När jag lämnar den fula verkligheten ser jag den rosa fluffiga världen rakt framför mig. Just nu når jag inte ända fram till den. Istället svänger jag vänster när jag lämnar den fula verkligheten och går vägen fram tills den tar slut och där hamnar jag  i Landet Långtborta. Det är här som hjärnan blir tom. Ögonen ser men ändå inte ser öronen hör men ändå inte hör. Så om jag ser frånvarande ut, så är jag troligen det. Väck mig gärna.

Idag känner jag mig stark. Det var bra terapi att träffa Urban och Marita i torsdags. Mardrömmarna har försvunnit och tårarna har slutat rinna. Men jag har en bit kvar till att känna glädje.

Idag har jag vilat och hämtat kraft. Varit på kinarestaurang med Göran, somnat i soffan. Träffat mina underbara vänner Jenny och Maud på Alfie. God mat och trevligt sällskap.
Men jag känner att Landet Långtborta är alltför nära så jag orkade inte följa med ut.

Jag saknar min rosa fluffiga värld!!!!

Ledsenhet

De flesta av oss har ledsenhet inom oss. Vi har den av olika anledningar. Oftast visar vi den inte, den är privat. Glädje delar vi gärna med oss av men inte ledsenheten. Ibland gör det bara för ont att prata om den, precis som för mig. Just nu gör det helt enkelt för ont.

Marita och Urban har haft ett fruktansvärt år. Gång på gång har livet slagit undan benen på dem. Det sägs att olyckor kommer i tre, och det stämmer. Urbans tumör är det tredje hårda slaget i år. Ändå var deras tanke när Urban fick beskedet hos mig. Hur ska vi berätta det för Ann. Den som det skulle vara svårast att berätta det för var mig. Det visar vilka otroligt stora hjärtan de har. I sin svåraste stund tänkte de på hur jag skulle ta det. De är mina stjärnor. Mina vänner.

Jag kan berätta att jag tog det inte speciellt bra. Som tur var behövde Marita inte berätta det för mig och det är jag tacksam för. Jag bröt ihop, stod på alla fyra på köksgolvet och hyperventilerade, grät och skrek om vart annat. Tur är också att Göran inte var hemma. Jag hade nog skrämt honom så mycket att han hade fått en ny hjärtinfarkt. Sen behövde jag tiden för mig själv, så jag kunde samla mig innan jag ringde Marita.

Idag har jag känt mig stark. Det var skönt att träffa dem igår. Vi behövde det allihop. Det gav kraft.

Kramar från en idag stark Ann

Vänner

Jag sa att bloggen kommer att vara virrig.
Men jag vill bara tacka min fantastiska vänner som finns där.
Står och sorterar post lite i min egen värld när söta gulliga Lollo kommer fram till mig. På sitt charmiga sätt tittar hon på mig och säger -Vill du ha en kram!!. Tack Lollo, jag vill alltid ha kramar från dig.

Madde som sätter sig bredvid mig, stryker mig över handen och pratar om ditt och datt. Låter mig vara ledsen  när jag är ledsen men hon får mig också att le.

Min underbara vackra vän Carro, som får syn på mig, spricker upp i ett stort leende kommer mot mig med öppnar armarna och ger mig en lång, varm kram. Hon är fantastisk, en av de vackraste människorna jag känner.

Ord behövs inte, för det finns inget som nån kan säga som tar bort det onda. Men kramar hjälper, veta att mina vänner finns där. Det betyder mycket. Just nu betyder det allt.

Jag är så lyckligt lottad, jag har fantastiska vänner.
Tack för att ni finns

Vänner är som stjärnor

Idag fyller jag år. Marita och Urban deras tvillingar Amanda och Lovisa var här tillsammans med Karin och Emma åt smörgåstårta. En omtumlande kväll. Första gången jag träffade Urban och Marita sen jag fick veta i lördags. Vi kramades länge och grät, tårarna torkade, vi pratade och skrattade, tårarna rann och tårarna torkade. Vi pratade om ditt och datt och skrattade som vi brukar. Vi pratade om vad som ska hända med Urban den närmsta framtiden.
Marita och Urban har också fått en sjuk humor bara för att kunna överleva. Vi var snabba att haka på. Precis som mig har de bra stunder och mindre bra stunder. Vilket är helt OK. Det måste vara så. Marita fick trösta mig när jag bröt ihop. Precis som jag ska försöka vara stark när hon behöver mig.

De har berättat för sina tvillingar som ska fylla 5 år snart att pappa är sjuk. Att doktorn ska laga pappas huvud.
Dagen efter hade en av tjejerna kommit till dagis och förklarat för fröken att
Pappa är sjuk i huvudet.

Jag skäms också lite att jag inte pratat med Urban efter att jag fick veta. Förklarade för honom att jag inte orkat, att jag skulle bryta ihop och bara sitta och hulka. När vi sa hejdå sa jag till Urban att du ringer när du vill. Orkar du prata med mig då...sa han och log... Jodå jag ska försöka vara stark, det är inte lätt. Men jag ska försöka.

Riktiga vänner är som stjärnor...
Du ser dem inte alltid, men du vet att de alltid finns där för dig.

Tårarna är själens språk och känslornas röst

Just nu har jag mycket sorg inom mig. Den här bloggen är mitt sätt att bearbeta sorgen. Att få ut allt jag inte orkar prata om. Den kommer att vara virrig och ibland ilsken, bitter och ledsen. Men när jag blir starkare kommer den också att bli positiv. Ibland känner jag mig stark för att sen nån minut senare känna mig helt nerbruten.

Jag har några verkligt goda vänner sen nästan 30 år tillbaka. Vi är mer än vänner vi är en familj. La Familia. Blir någon av oss drabbad av nåt, blir vi alla drabbade. Vi står alltid vid varandras sida, i vått och torrt. Sviker aldrig hur tufft livet än behandlar oss. Ni kommer att få höra om oss längre fram.

Nu har det ofattbara hänt oss att vår älskade Urban är sjuk. En tumör i hjärnan. Vi har en lång väg framför oss. Men vi kommer att segra, det finns inget annat alternativ. Vi kommer att bryta ihop gång på gång, ensamma och tillsammans. Men vi kommer också att stötta varandra, alltid finnas där. Vi kommer att klara det. Tillsammans. La Familia.

Kram