Resan till Uppsala 4

Hemma efter en lång dag. Men det var värt det. Skönt att få vara med Marita och träffa Urban. Se honom så pigg och positiv. Det första han sa till mig var...Vad fin du är i håret.
Han var redig men har lite problem med korttids minnet. Inte konstigt han har haft skallbenet bortsågat och en stor tumör bortplockad. Ikväll har han fått äta smörgåsar och behållit dem. Hade lite ont så han fick smärtlindring. Låg och såg på TV när Marita ringde. Hoppas han får en lugn natt.
I väntrummet pratade jag med en ung tjej. Hennes bror låg nersövd i respirator efter att ha blivit misshandlad i fredagsnatt. 20 år gammal, hela livet framför sig. Fy f*n vilka människor det finns.

I bilen hem hade jag mycket tid att fundera. Jag kände hur lättnaden spred sig i kroppen. Hur jag blev lugn. Märkte flera gånger att jag satt och log. Fjärilarna var borta likaså fåglarna i magen. Äntligen.
Som jag sa till Urban...idag är det glädjetårar

Resan till Uppsala 3

Urban är ute från operationen. Kirurgen har fått bort det han kunde få bort. Urban mår så bra han kan under omständigheterna.

Resan till Uppsala 2

Det är inte fjärilar i magen längre. Det bor en hel familj med småfåglar där nu. Jag är så otroligt nervös och skakig. Urban ligger på operationsbordet just nu. Jag är på väg till Uppsala tillsammans med Maritas mamma. Vi vill vara hos Marita.
Operationen kommer att vara länge. De tror att den är färdig vid 17-tiden. Tumören är ovanligt stor med cystor runt om.
Just nu är det jobbigt.

Resan till Uppsala 1

Gör mig färdig för att åka och möta upp Maritas mamma. Frukosten växer i munnen och helst skulle jag vilja spy upp den. Men jag vet att det kommer att bli en lång tuff dag. Jag behöver all energi jag kan få. Det här är en roadtrip jag önskar att jag inte behövde göra.

Min lillasyster

Ändrade planer igen. Jag och Maritas mamma åker till Uppsala imorgon bitti. Det känns skönt att få komma dit så att Marita inte behöver vara själv.
Har laddat batterierna lite till idag. Omgiven av min älskade familj.
Jag beundrar min syster. Förstår inte hur hon har tid och ork till alla järn hon har i elden. Läser 100% på socionomprogrammet, jobbar 40% på ett socialkontor. 3 barn och ett 4e på väg. Hon är så otroligt stark och klok. Min vän och min lillasyster. Mitt liv vore tomt utan henne.

Mina människor

Fate controls who walks into your life.
But you decide who you let walk out, who you let stay and who you refuse to let go.

Jag har mina människor. De underbara fina som jag kallar mina vänner och min familj. De som jag vägrar släppa taget om. De som jag aldrig vill leva utan.
Om de försvann skulle mitt liv bli fattigt. Tråkigt. Det är gamla vänner och nya vänner. Hur länge vi har varit vänner är inte det viktigaste. Det viktiga är att ni får mig att må bra. Att jag får er att må bra. Ni är mina människor.

Laddat batterierna

Har haft en skön dag då jag laddat batterierna. Började med en oljemassage för att slappna av. Tränade för att få energi.
Träffade en arbetskamrat från längesen. Har inte sett honom på flera år. En av de mysigaste jag jobbat med. Gjorde en ny bekantskap som jag pratade spinning med. Kom från gymmet full av energi och kände mig nöjd och glad. Härlig känsla.
Var på kinarestaurang.och myste med Göran. Kom hem satte mig tillrätta i soffan för att titta på fotboll. Det gjorde jag i 2 minuter sen sov jag. Mycket skönt att ta igen förlorad sömn. Har haft en bra dag och batterierna är halvladdade iallafall.

Uppsala

Idag har Marita och Urban varit till Uppsala för att ta prover och träffa olika läkare. Det blev också ett besök på avdelningen där Urban kommer att ligga ett tag. Det kommer att bli en lång och komplicerad operation. Läkarna räknar med att den tar 6-7 timmar. Jag har hela tiden varit inställd på att följa med Marita och Urban till Uppsala. Jag vill inte lämna Marita själv under operationen. Hon har också varit inställd på att jag följer med. Men idag kände hon sig stark. Hon vill att jag stannar hemma. Bara hon vet att hon kan ringa till mig när som helst. Det kan hon, jag kommer att finnas där. Vill hon att jag kommer, så kommer jag. Men valet måste vara Maritas. Hon får bestämma. Jag vill absolut inte lämna henne ensam. Men jag måste. Jag måste lyssna på vad Marita vill och lämna mina egna känslor utanför. Det är jobbigt. För jag vill vara där för henne. Nu kommer jag att vara det, fast inte som jag tänkt mig. Inte som jag vill. Men som sagt det måste vara Maritas vilja som styr.
Så på måndag ska jag försöka ha en normal dag. Hur nu det ska gå.

Dåliga nyheter

Ett nytt 75 min spinningpass som jag hade hoppats skulle ha rensat hjärnan. Det lyckades inte riktigt. Fick dåliga nyheter strax innan passet. Så jag hade svårt att lämna verkligheten utanför.
Urban har blivit sämre, så det är tur att han och Marita åker till sjukhuset i Uppsala imorgon. Provtagning inför operationen på måndag. Jag är nervös. Det är ändå hjärnan som ska opereras. Men allt kommer att gå bra. Det finns inget annat alternativ.

Lyssnade på kroppen

Idag lyssnade jag på den slitna kroppen och trötta själen. Jag gav bort ett pass på posten till en kollega. Jag brukar inte göra det. Har jag sagt att jag ska jobba så gör jag det. Men just nu måste jag göra det för min skull. Det känns som om en liten sten försvunnit från axlarna. Jag är dålig på att lyssna på kroppen. Brukar köra på som en duracellkanin. Måste försöka bli bättre på att lyssna och se signalerna. Idag gjorde jag äntligen det. Men jag önskar att kroppen slutar darra, händerna slutar skaka. Trycket i bröstet lättar. Fjärilarna i magen flyger nån annanstans. Jag slutar hyperventilera, så jag kan andas. Yrseln och illamåendet försvinner. Värken i kroppen lättar. Få sova. Att jag sväljer klumpen i halsen. Men framförallt önskar jag att tårarna tog slut.

Vem tröstar Knyttet?

Och knyttet gick och gick, men inget hände
fast det fanns fullt av folk på alla håll.
Han såg ej till en enda som han kände
för knyttet var ett mycket ensamt troll

Ensamheten kommer smygande. Den där sorten när det känns som om jag är ensam i hela världen. Den som kan komma även i ett rum fullt med människor. Ensamheten har inget med det att göra. Det är mer en känsla som finns inom mig. Känslan att vara övergiven.

och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
Men vem ska trösta Knyttet med att säga ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är.

Förnuftet vet att jag inte är övergiven. Att det alltid finns människor där som hjälper mig att plocka ihop bitarna igen. Men förnuftet och känslan är inte alltid överens.
Ibland styr känslan. Den ledsna känslan. Den som får mig att hamna i Landet Långtborta. Landet som jag vill lämna, men inte kan riktigt än. Jag känner att jag måste försöka vara stark. Många behöver mig just nu. Det är jobbigt när det ibland känns som hjärtat går i tusen bitar. När jag bara vill lägga mig ner och hoppas att kroppen ska sluta darra. Att världen ska sluta snurra.

Jag måste trösta skruttet, jag får inte vara svag
för hon är nog, om möjligt, ännu räddare än jag!

Men vem tröstar Knyttet?

Mobbing

Vad är det som gör att vuxna människor mobbar? Vad ger dem rättigheten att få andra att må dåligt? Hur löser man det när det är chefen som mobbar? Ledaren för företaget som ska värna om personalen. Få människor att växa och se sin potential. Istället väljer hon att trycka ner duktiga medarbetare. Få dem att krympa. Få dem att vantrivas på jobbet. Det är inte första gången det händer, utan det verkar som hon satt det i system. Men nu har hon gått på en stark människa, som inte backar. Ger henne en match. Vägrar att bli nertryckt.

Detta händer på ett företag som jag en gång i tiden älskade. Det händer någon som jag älskar.
Jag var stolt över företaget, det blomstrade. Vi var inte alltid överens men vi tyckte om varann. Vi hade kul ihop. Men så förändrades ledningen. Det blev kallare. Trivseln försvann. Tillslut försvann jag med. Efter att jag slutat blev jag lyckligare än jag varit på länge.
De andra blev kvar. Ledningen ändrades igen. Mobbaren kom in i bilden. Personalen krymptes. En av de som blev kvar började arbetsdagen med att gråta. Hur kan en ledare tillåta det? Är inte personalen värd mer?

Varför vill nån att andra ska känna sig små?
Vem har gett henne den rättigheten?

Sliten

Jag börjar känna mig sliten nu. Kroppen blir trött fort. Musklerna stela. Det värker lite här och där.
Inte så konstigt kanske. Har jobbat dubbelt sen 1 september. Först dagjobbet och sen kvällsjobbet 3-4 gånger per vecka. Sover i kapp på helgen. Jag vet att inte är bra att jobba så här. Men det är en kort period så det brukar gå bra. Fast av nån konstig anledning händer all skit i oktober. I fjol fick Göran en hjärtinfarkt och i år fick Urban en hjärntumör. Så om inte arbetsbelastningen vore nog. Den mentala oron för de älskade finns alltid där. Men jag är en tuff brud. Jag bryter ihop och kommer igen. Jag kommer alltid igen.
Jag ser till att äta bra, sova bra (inte alltid det lättaste). Sen är det viktigt att få min fristad på spinningcykeln ialla fall en gång i veckan. Fly från verkligheten och tömma hjärnan. Jag vet inte hur jag skulle ha orkat om inte Göran skött all markservice. Det är tur att jag har ett skyddsnät.

8 år

Idag är det 8 år sen mamma somnade in. Många, många år för tidigt. Vi förlorade kampen mot cancern. Det var skönt för mamma att somna in. Slippa kämpa mot smärtan. Det är hos oss som är kvar, som smärtan finns nu. 8 år senare har jag kommit igenom sorgen. Men jag kommer aldrig över den. Den kommer alltid att finnas i hjärtat. Saknaden kommer aldrig att försvinna.

Hockey

Livet är lite som en hockeymatch.
Nedsläpp, vi har hela matchen framför oss. Stora förväntningar. Spelet böljar fram och tillbaka. Ibland är det lojt utan kraft. Så helt plötsligt kommer energin, skridskorna glider lätt och allt blir rätt. Men så när man minst anar det kan det komma ett mål bakåt. Energin försvinner. Det känns tungt. Du kämpar och kämpar men inget händer. Felpass och träffar i målramen, stolpe ut. Klockan ringer för periodpaus. Det är nu perioden ska analyseras. Då är det lätt att hamna i en livskris. Varför blev det så här? Hur kan vi förändra det?

Period 2. Coachen har gjort förändringar. Fått igång fötterna och energin. Då helt plötsigt får du ett riktigt smörpass rakt i slottet. Livet leker. Nu är det stolpe in, inga problem. Allt flyter fint.
Klockan ringer för andra periodpausen. En ny livskris. Nya analyser. Vad har gått rätt och vad har gått fel.

Period 3. Det är nu det gäller. Hur länge finns kraften kvar? Vem tröttnar först?
Orkar man samla kraft igen. Lite tjuvnyp här och där. Kanske ett stort slagsmål när orken tryter och humöret inte är på topp. Slutsignalen ljuder. Spelarna hyllas och ljusen slocknar. Vi har kommit till vägs ände. Slutet. Det är nu vi bara kan hoppas att vi är älskade och saknade. Att vi har gjort en bra match på det stora hela. Visst har vi haft våra fel och brister. Ibland har det gått åt skogen men vi har kämpat. Ibland har det varit tungt och ibland har fötterna dansat av glädje. Men när slutsignalen ljuder får vi iallafall hoppas på att vi kan säga.
Jag ångrar ingenting. Jag har haft en rikt liv. Jag har varit älskad. Jag har älskat.

Kram

Stark nog att le

Jag har en fantastisk vän. En av de starkaste och finaste människorna jag känner. Trots ständig värk i både kropp och själ finns alltid ett underbart leende, några fina ord och en varm kram. Trygghet. Värme.
En dag hoppas jag vara lika stark.

Ett leende betyder inte alltid att du är glad, utan att du är stark nog att le även när det gör ont.

I hjärtat

De jag älskar finns för alltid undanstoppade i mitt hjärta. Jag har förlorat några av dem som jag älskar mest. Men i mitt hjärta lever de fortfarande. De har skapat vackra minnen. De har gjort mig till den jag är.

Frid

Jag fann den inre friden idag. På spinningcykeln. Leendet spred sig i ansiktet och jag kände friden. Ett ögonblick av lycka. En kort stund men det räckte för att få ny kraft. Se Carros stora leende och få en varm kram. Just då och just där var verkligheten långt borta.

Tystnaden kom i oktober

Jag kommer inte ur Landet Långtborta. Hittar ingen väg ut. Dörrarna är stängda. Men då och då hittar jag en dörr på glänt. Smiter ut en kort stund. Försöker lyssna på vad andra säger men orkar inte utan dras tillbaka in i Landet Långtborta. Där finns tystnaden. Inget som stör. Det är lugnt.
När jag är i Landet Långtborta är jag tyst, lugn och tillbakadragen. Precis motsatsen till vad jag brukar vara. Jag är inte tyst. Det finns nog ingen som har sett mig tyst. Munnen rör sig alltid.
Jag brukar vara som en duracellkanin. Men nu är kraften borta. Kroppen rör sig långsamt.
Just nu har jag inte kraft att lämna Landet Långtborta för att komma ut i verkligheten. Så jag får vara tyst och frånvarande ett tag till. Jag bara orkar inte. Tystnaden kom i oktober.

Tänkvärt

Tänkvärda ord från min älskade lillasyster.

De personer du kan lita på är de som kan se tre saker hos dig, sorg bakom ditt leende, kärlek bakom din ilska och anledning bakom din tystnad.

Bakom molnen

Spinning = Lycka

När jag tränar känner jag för det mesta en glädje och en känsla av välbefinnande. Jag mår bra  på en spinningcykel och med rätt instruktör så är det en fröjd. Det är jobbigt och svettigt och helt underbart. Efter ett riktigt bra pass som ger energi känner jag mig lycklig. Jag kommer in i min rosa fluffiga värld där jag mår bra. Precis som jag gjorde igår. Det gav mig styrka, energi.

Med fel instruktör är det en pina. Då går jag in i Landet Långtborta. Kopplar ner hjärnan. Hoppas att pinan ska ta slut fort. Precis som idag. Istället för att känna mig upprymd och lugn, så kom det över mig en känsla av ledsenhet. Kanske för att jag hade andra förväntningar på passet, eller så var det helt enkelt så att instruktörens hårda attityd inte passar mig. Inte så att jag bangar för hårt arbete. Eller att instruktören skriker, för det klarar jag av och vill ha. Det är mer språket som används och attityden. Jag tycker helt enkelt inte att det är kul att bli uppmanad till att tänka på nåt som gör mig riktigt förbannad. Varför skulle jag göra det? Spinning är min fristad. Det är dit jag går när jag vill må bra. Lämna verkligheten utanför en stund. När jag vill komma in i min rosa värld. Om jag vill ha negativ energi så finns alltid den fula verkligheten runt hörnet. Igår var första gången jag kände mig nedstämd efter ett spinningpass. Det var inte längre min fristad istället hade den fula verkligheten kommit in i salen.

Jag  hoppas att nästa pass får mig att komma in i min rosa fluffiga värld att jag återigen får min fristad, mitt må bra ställe. En kort stund av frid innan det är dags att vakna upp och möta verkligheten.

Inre frid

Inre frid. Igår kom den till mig för ett kort ögonblick. Helt plötsligt kändes det lätt. Där i spinningsalen med 3 av mina favoriter. Spinningcykeln, bästa Carro bredvid mig och Meat Loafs Dead ringer i högtalarna.
Allt rann av mig och jag kände leendet sprida sig i hela kroppen. En skön känsla.
Spinningcykeln måste ha känt samma sak för han vägrade släppa taget om mig. När jag skulle knäppa loss höger skon satt den fast. Stenhårt. Kunde inte rubba den. Var tvungen att snöra av mig skon och lämna den i trampan. Både jag och Carro slet för att få loss den. Så tillslut släppte han taget när vi talat om för honom att vi skulle ses imorgon igen.

En egen värld

Jag har en egen värld. Den är rosa, fluffig och lycklig. En förtrollad värld. Där finns alla de jag älskar. Här finns också alla de som jag älskar som inte längre finns hos mig. Det är den vackra världen som jag går in i när jag flyr från den fula verkligheten. Minnen och tankar som gör att jag helt utan anledning får ett stort leende på läpparna. Där jag mår bra.

När jag lämnar den fula verkligheten ser jag den rosa fluffiga världen rakt framför mig. Just nu når jag inte ända fram till den. Istället svänger jag vänster när jag lämnar den fula verkligheten och går vägen fram tills den tar slut och där hamnar jag  i Landet Långtborta. Det är här som hjärnan blir tom. Ögonen ser men ändå inte ser öronen hör men ändå inte hör. Så om jag ser frånvarande ut, så är jag troligen det. Väck mig gärna.

Idag känner jag mig stark. Det var bra terapi att träffa Urban och Marita i torsdags. Mardrömmarna har försvunnit och tårarna har slutat rinna. Men jag har en bit kvar till att känna glädje.

Idag har jag vilat och hämtat kraft. Varit på kinarestaurang med Göran, somnat i soffan. Träffat mina underbara vänner Jenny och Maud på Alfie. God mat och trevligt sällskap.
Men jag känner att Landet Långtborta är alltför nära så jag orkade inte följa med ut.

Jag saknar min rosa fluffiga värld!!!!

Ledsenhet

De flesta av oss har ledsenhet inom oss. Vi har den av olika anledningar. Oftast visar vi den inte, den är privat. Glädje delar vi gärna med oss av men inte ledsenheten. Ibland gör det bara för ont att prata om den, precis som för mig. Just nu gör det helt enkelt för ont.

Marita och Urban har haft ett fruktansvärt år. Gång på gång har livet slagit undan benen på dem. Det sägs att olyckor kommer i tre, och det stämmer. Urbans tumör är det tredje hårda slaget i år. Ändå var deras tanke när Urban fick beskedet hos mig. Hur ska vi berätta det för Ann. Den som det skulle vara svårast att berätta det för var mig. Det visar vilka otroligt stora hjärtan de har. I sin svåraste stund tänkte de på hur jag skulle ta det. De är mina stjärnor. Mina vänner.

Jag kan berätta att jag tog det inte speciellt bra. Som tur var behövde Marita inte berätta det för mig och det är jag tacksam för. Jag bröt ihop, stod på alla fyra på köksgolvet och hyperventilerade, grät och skrek om vart annat. Tur är också att Göran inte var hemma. Jag hade nog skrämt honom så mycket att han hade fått en ny hjärtinfarkt. Sen behövde jag tiden för mig själv, så jag kunde samla mig innan jag ringde Marita.

Idag har jag känt mig stark. Det var skönt att träffa dem igår. Vi behövde det allihop. Det gav kraft.

Kramar från en idag stark Ann

Vänner

Jag sa att bloggen kommer att vara virrig.
Men jag vill bara tacka min fantastiska vänner som finns där.
Står och sorterar post lite i min egen värld när söta gulliga Lollo kommer fram till mig. På sitt charmiga sätt tittar hon på mig och säger -Vill du ha en kram!!. Tack Lollo, jag vill alltid ha kramar från dig.

Madde som sätter sig bredvid mig, stryker mig över handen och pratar om ditt och datt. Låter mig vara ledsen  när jag är ledsen men hon får mig också att le.

Min underbara vackra vän Carro, som får syn på mig, spricker upp i ett stort leende kommer mot mig med öppnar armarna och ger mig en lång, varm kram. Hon är fantastisk, en av de vackraste människorna jag känner.

Ord behövs inte, för det finns inget som nån kan säga som tar bort det onda. Men kramar hjälper, veta att mina vänner finns där. Det betyder mycket. Just nu betyder det allt.

Jag är så lyckligt lottad, jag har fantastiska vänner.
Tack för att ni finns

Vänner är som stjärnor

Idag fyller jag år. Marita och Urban deras tvillingar Amanda och Lovisa var här tillsammans med Karin och Emma åt smörgåstårta. En omtumlande kväll. Första gången jag träffade Urban och Marita sen jag fick veta i lördags. Vi kramades länge och grät, tårarna torkade, vi pratade och skrattade, tårarna rann och tårarna torkade. Vi pratade om ditt och datt och skrattade som vi brukar. Vi pratade om vad som ska hända med Urban den närmsta framtiden.
Marita och Urban har också fått en sjuk humor bara för att kunna överleva. Vi var snabba att haka på. Precis som mig har de bra stunder och mindre bra stunder. Vilket är helt OK. Det måste vara så. Marita fick trösta mig när jag bröt ihop. Precis som jag ska försöka vara stark när hon behöver mig.

De har berättat för sina tvillingar som ska fylla 5 år snart att pappa är sjuk. Att doktorn ska laga pappas huvud.
Dagen efter hade en av tjejerna kommit till dagis och förklarat för fröken att
Pappa är sjuk i huvudet.

Jag skäms också lite att jag inte pratat med Urban efter att jag fick veta. Förklarade för honom att jag inte orkat, att jag skulle bryta ihop och bara sitta och hulka. När vi sa hejdå sa jag till Urban att du ringer när du vill. Orkar du prata med mig då...sa han och log... Jodå jag ska försöka vara stark, det är inte lätt. Men jag ska försöka.

Riktiga vänner är som stjärnor...
Du ser dem inte alltid, men du vet att de alltid finns där för dig.

Tårarna är själens språk och känslornas röst

Just nu har jag mycket sorg inom mig. Den här bloggen är mitt sätt att bearbeta sorgen. Att få ut allt jag inte orkar prata om. Den kommer att vara virrig och ibland ilsken, bitter och ledsen. Men när jag blir starkare kommer den också att bli positiv. Ibland känner jag mig stark för att sen nån minut senare känna mig helt nerbruten.

Jag har några verkligt goda vänner sen nästan 30 år tillbaka. Vi är mer än vänner vi är en familj. La Familia. Blir någon av oss drabbad av nåt, blir vi alla drabbade. Vi står alltid vid varandras sida, i vått och torrt. Sviker aldrig hur tufft livet än behandlar oss. Ni kommer att få höra om oss längre fram.

Nu har det ofattbara hänt oss att vår älskade Urban är sjuk. En tumör i hjärnan. Vi har en lång väg framför oss. Men vi kommer att segra, det finns inget annat alternativ. Vi kommer att bryta ihop gång på gång, ensamma och tillsammans. Men vi kommer också att stötta varandra, alltid finnas där. Vi kommer att klara det. Tillsammans. La Familia.

Kram