5 minuter när jag behöver det.
5 minuter att skrika, svära, förbanna världen och högre makter.
5 minuter att känna rädsla, fruktan, gråta och känna mig svag.
5 minuter inte mer.
Jag är tillbaka på samma ställe som jag var när jag började blogga, med några skillnader. Den här gången måste jag vara dubbelt så stark och den här gången är jag förbannad, jävligt förbannad över livets orättvisa.
Förra gången var jag helt knäckt av ledsenhet och jag kunde inte komma ut ur Landet Långtborta. Den här gången sjönk jag djupt ner men bestämde mig att nu måste jag vara stark. De behöver mig. Oron, sorgen och rädslan finns kvar och jag kommer säkert att falla men jag vet också att efter varje fall kommer jag att resa mig. När de behöver mig så finns jag där. De är Mina Människor.
"Jag måste trösta skruttet, jag får inte vara svag
för hon är nog, om möjligt, ännu räddare än jag!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar